”Nyheter på webben är och ska vara gratis!” Det tror jag att de flesta tycker. Och jo, när det kommer till telegrammnyheter – snabba nyheter om vad som hänt runtom vår jord, ta nu som exempel förrgårdagens bombdåd i Moskva – då stämmer det nog att det inte är någon vits att försöka ta betalt för dem. För det finns alltid någon som lägger ut info om det på nätet gratis.

Men de flesta mediebolag skulle gärna se att det mer unika materialet som deras journalister skriver gick att ta betalt för även på nätet. Därför jobbar nu många med att lägga upp en s.k. paywall. I all sin enkelhet handlar det om att lägga ut material som läsaren måste betala för att få läsa. T.ex. Aftonbladet Plus och Financial Times har redan gjort det.

En paywall som många kritiker har älskat att hacka ner på är brittiska The Times och Sunday Times. De lär ska ha tappat 90% av sin webbtrafik vilket annonsörerna naturligtvis inte tycker om. Enligt kolumnen på revenews.com är det självmord:

”Det är självmord att stänga ute besökarna från en sajt vars business är att sälja sin publik till annonsörer”.

Ja, det är väl ganska lätt att hålla med om egentligen. Men läs kommentarerna under inlägget – de ger nästan mer att tänka på än själva inlägget. De sammanfattar ganska väl problematiken.

Jag tycker att hela den här diskussionen är ganska spännande. Problemet härstammar naturligtvis från den tiden då dagstidningar på nittiotalet lade ut stora mängder av sitt material gratis på webben. Man såg det som en så marginell kanal att man inte insåg att genast börja ta betalt. Numera har väl de flesta insett att telegramnyheter är något man inte kan ta betalt för, men istället försöker man ta betalt för mera unikt material. Men då ställer sig många läsare och annonsörer på bakhasorna. Läsarna klagar på att de ”aldrig tänker betala för sådant man kan läsa annanstans gratis” och annonsörerna på att publiken de når via webben blir mycket mindre med paywalls och ”då tänker vi minsann inte betala så mycket”. Nähä.

Jag köper argumentet att man inte kan ta betalt för sådant som finns gratis på webben. Det är klart som korvspad. Inte skulle jag heller betala för att få reda på att en bomb detonerat i Moskva. Eller att belgarna marscherade för en ny regering. Eller för höra att savolaxarna får vara utan el i flera dagar. Men däremot läste jag med intresse i dagens tidning om avloppsvattenreformen och funderade på vad det innebär för min farmors stuga och för min svärfars stuga. Jag lusläste också artikeln om slang i Helsingfors idag och funderade på min egen inställning till stadin slangi. Båda var nyheter som berörde just mig, som var genomtänkta och som jag gärna betalar för. Informationen i den förstnämnda artikeln kunde jag ha tagit del av via riksdagens hemsida, och slangtävlingen finns säkert också omskriven någonstans på webben, men jag hade knappast snubblat över den. Men här i min dagstidning fick jag det framlagt för mig på ett enkelt, läsarvänligt sätt. Jag tror (hoppas) ni håller med mig om att det här är dagstidningars starka sida.

Men enligt tankegången i den ovan nämnda kolumnen kan man inte ta betalt ens för mer djuplodande artiklar på webben – varför inte det? Vad är det som gör att artikeln är värd något på papper, men inte på webben? Inte är det väl pappret i sig?

Min dagstidning kostar ca 80 cent om dagen. En del av papperstidningens värde ligger säkert i det att jag snabbt kan bläddra från pärm till pärm och få en överblick. Så att jag vet vad som hänt och inte känner mig som en tönt vid kaffebordet på jobbet eller då jag råkar på någon bekant i matbutiken – eller hur? Låt oss säga att det är värt en fjärdedel av priset på tidningen, 20 cent. Resterande 60 cent betalar jag sedan då för de enskilda artiklarna, idag var avloppsartikeln värd 30 cent och slangartikeln 20 cent. Resten 10 cent går till riksdagens tunnel, det ryska terrordådet samt Matilda och Henric. I papperstidningen alltså. Men är de då inte värda det om jag serveras dem via webben? På papper är avloppsvattnet värt 30 cent, men på webben noll? De tappar sitt värde liksom?

Om så är fallet hur ska då journalisten få sin lön? Enbart från annonsintäkter? Det kommer inte att lyckas. Annonsörerna betalar inte lika mycket för annonser på webben som för annonser i tidningen, så tanken att de skulle finansiera hela nyhetsproduktionen är utopistisk. Må vara att i en värld utan papperstidning så slipper mediabolagen en del kostnader, men definitivt inte alla. Och hur skulle det gå med den journalistiska objektiviteten om det är enbart annonsörerna som betalar lönen?

En av kommentarerna till kolumnen påpekar det här dilemmat (min översättning):

”Men jag kan inte låta bli att undra över hur högt priset som samhället skulle tvingas betala för gratis nyheter skulle vara. Jag menar, vi måste inse att journalistik som finansieras enbart med annonsintäkter aldrig har den journalistiska eller ekonomiska friheten att löpa linan ut som en vakthund för demokratin. Så jag vet inte vem jag ska vara mera arg på; den apatiska allmänheten eller nyhetsutgivarna som inte klarar av att hitta nya inkomstkällor.”

Vad tycker du?

P.S Nästa stora paywall-grej i tur är New York Times. Ska bli spännande att se hur de klarar sig.