Inlägg taggade med ‘internet’

Kort är bäst

Publicerad: 12/09 16:13

Världens minsta lokaltidning. Så kallar grundaren Krister Leimola sin ”Jmini”-sajt, en online lokaltidning för Jönköping, som öppnat idag.

Leimola säger till Medievärlden att han är övertygad om att sajten kommer att bli en succé: ”Läsarna vill bara ha koll på läget. Är det för långa grejer blir de bara stressade. Det är därför Twitter är så populärt.”

Är det så – är ni trötta på att läsa långa texter?

Algoritmer

Publicerad: 29/05 18:35

Vad har algoritmer med medier att göra? Jag vet en del om saken, men ska lära mig ännu mera de kommande två dagarna:

Varje år i slutet av maj arrangeras Nordic Local Media Conference i Stockholm. Arrangör är Wan-Ifra, World Association of Newspapers and News Publishers. Det är en bra konferens med deltagare från alla nordiska länder, och ofta också någon enstaka balt, polack eller tysk. Talarna brukar vara jämnt fördelade mellan de olika nordiska länderna med någon enstaka mer långväga gäst. Programmet brukar vara riktigt bra, och handla om dagsaktuella ämnen inom medievärlden.

Nu är det dags igen, och i år är HBL välrepresenterat, dels talar Johanna Törn-Mangs om vår HBL+ -satsning, dels modererar jag själva konferensen. På agendan finns speciellt två presentationer som jag med spänning ser fram emot; Mikko Koskinen från Scoopinion, en ”crowdcuration”-nyhetsaggregator och Thomas Schnoor från Nugg.ad som sysslar med real-time bidding för annonsutrymme. Båda helt nya koncept som har potential att påverka de traditionella medierna.

 

Scoopinion är ett finskt start-up bolag som utvecklat en slags rekommendationstjänst för nyheter på webben. Rekommendationstjänster finns det gott om, som endera lyfter fram artiklar på basen av det du själv läst tidigare eller på basen av vad folk i allmänhet läser. Scoopinion skiljer sig från mängden genom att tjänsten lyfter fram artiklar som läses länge och grundligt. Det här kan de mäta med hjälp av en algoritm de utvecklat. Även det du själv läser påverkar resultatet på så sätt att Scoopinion så småningom lär sig vilken typ av artiklar du gillar (på basen av det du läser på  webbsajter som omfattas av deras i sin tjänst). Då blir tjänsten bättre på att erbjuda dig artiklar som gillats av andra personer med liknande läshistorik som du. Scoopinion är ännu i closed beta -fas, men den som är intresserad av att testa kan be om en invite, de lär vilja ha fler användare.

 

Real-time bidding är ett koncept som handlar om att auktionera ut webbesökaren i realtid till den annonsör som betalar mest. När en person som är intresserad av t.ex. resor surfar in på en sajt vars annonsutrymme säljs via real-time bidding startar en budgivning annonsörer emellan om vem som får visa sin annons  åt personen ifråga. Den annonsör som betalar mest får visa sin annons. För att det här ska fungera smidigt behövs naturligtvis ett rigoröst maskineri i bakgrunden; dels måste sajten känna igen personen och veta att han/hon är intresserad av resor. Dels måste det finnas ett system för annonsörerna att lägga upp sina anbud och sitt annonsmaterial så att allt kan skötas i realtid. I praktiken handlar det förstås inte om att en enskild person sitter någonstans och väntar på att budgivningen ska starta, utan precis som på börsen har mäklaren (en algoritm på en server någonstans) koll på vilken annonsör som är villig att betala mest för just den här typen av ögonpar.

 

Algoritmerna, den smarta koden som kan räkna ut vad som intresserar vem, är i nyckelroll i båda de ovannämnda fallen. Algoritmerna i sig slår inte ut kvalitativ journalistik (inte ens StatMonkey!) men algoritmer kan hjälpa både läsaren och annonsören att hitta rätt i framtiden. Läsaren får enkel och snabb tillgång till kvalitativt innehåll och på köpet annonser som intresserar. Och annonsörer når äntligen de ögonpar som verkligen är intresserade av det annonsören vill sälja.  När blir det här vardag? Och vilka aktörer är det som står bakom algoritmerna och som upprätthåller tjänsterna? Hittar mediebolagen nya ben att stå på, nya sätt att prissätta innehållet, eller blir andra aktörer återförsäljare av medieinnehållet? Det återstår att se.

Fler lönsamma lösningar

Publicerad: 17/10 13:14

Digitala medier står i dagens läge för några ynka procent av intäkterna i de flesta tidningsbolag. Annonsförsäljarna har inte lyckats övertyga annonsörerna om förträffligheten med webben eller mobilen som medium. Läsarna har inte heller varit villiga att betala för innehållet och därmed har de stora intäkterna uteblivit.

Som man bäddar får man ligga. Det har tagit tidningsbranschen olovligt länge att forma sitt produktsortiment i den digitala världen så att läsarna känner att det är värt att betala för. Men nu börjar trenden vända. Mediehus på olika håll i världen rapporterar om digitala lösningar som är avgiftsbelagda men säljer hyfsat bra. Det är både innehåll på webben, mobiltjänster och Ipadlösningar. På webben säljer t.ex. tjänster som Aftonbladet Plus, där man mot en liten summa får tillgång till exklusivt material eller extratjänster som norska Verdens Gangs reseguider. På mobilen säljer tjänster som passar i ett mobilt format och är behändiga att ha med sig, som vädertjänster eller Hbl:s vinruta. Ipad, å sin sida, är knappast medievärldens räddare i sig, men möjliggör en ny typ av media som kan sälja bra om innehållet och prissättningen är den rätta. Ett par väldigt olika exempel på Ipadtidnigar som är lönsamma är BBCs tidskrift Good Food och Nordlys, lokaltidningen i Tromsö, Norge.

Så småningom ökar intäkterna från den digitala sidan och även de digitala produkterna blir lönsamma. Och det är det enda rätta, för bra journalistik kostar att producera, oberoende av vilken kanal det publiceras i.

Publicerad i Hbl 17.10.2011, kolumnen Digitala Medier

Enligt en ny global undersökning gjord på uppdrag av Cisco anser mer än hälften av dagens unga vuxna att internet är en basförnödenhet. Det är lika viktigt att ha tillgång till internet som till luft, vatten och mat. Utan att ha läst hela undersökningen är det svårt att veta vad resultaten egentligen pekar på i praktiken. Naturligtvis ska vi inte försöka bortförklara dem, men alla undersökningsresultat ska alltid ställas i perspektiv till vår egen tillvaro. Som lösryckta statistika är de inte mycket värda.

Finska mediesajten Mediaviikko lyfte fram undersökningen med rubriken ”De  traditionella mediernas betydelse för unga har rasat”.  När man läser vidare ser man att det resultat som har rasat är dagstidningarnas ställning som primära informationskälla för ungdomarna.  Det är väl ingen nyhet? Åtminstone inte när vi uttryckligen tänker på nyheter. Dagstidningens uppgift i nyhetsväg är inte numera att berätta att något hänt, utan att sätta händelsen i ett sammanhang. Det är kanske inte så farligt att inte uppfattas som den ”primära informationskällan”? Läser man dessutom in annat än bara nyheter i ordet ”information” så är det alldeles självklart att internet slår dagstidningen 10-0. Internet är ju så mycket mer än bara nyheter. Information på internet handlar om allt från bibliotekets öppethållningstider till Wikipedia-artikeln om Yxpila* till andra resenärers åsikter om hotellet man tänkt bo på under semestern. Men om vi talar bara om nyheter på internet, så skulle det vara intressant att veta hur många som uppfattar ett mediebolags webbsajt som den primära informationskällan?

Medievärlden förändras och vi förändras med den. Det handlar inte om att krampaktigt fortsätta vara det vi varit tidigare, utan det handlar om att hitta en ny plats i ett nytt medielandskap. Internet är en viktig del av det, men inte på bekostnad av papperstidningen, utan vid sidan av en ny form av papperstidningen.

*Jag och några kolleger var idag på studiebesök till hamnen i Karleby. Hamnen ligger i stadsdelen Yxpila och någon i sällskapet undrade om Yxpila varit en egen kommun någon gång. En snabbkoll på mobil-Wikipedia berättade oss att så inte är fallet.

Sex minuter

Publicerad: 31/08 12:15

TV-tittarens uppmärksamhet lär vara i sex minuter. Om det inte var sjätte minut händer något spännande så byter man kanal, eller slutar titta. Det här berättade en tv-strateg nyligen för mig.

Jag tycker det låter som en otroligt kort tid. Kan det faktiskt vara så att vi bara orkar följa med något i sex minuter och sedan tryter orken? Om det här är sant för tv:n (vilket det säkert är, de har väl mätt noggrant), finns det då ett motsvarande fenomen för tidningen? Eller en webbsajt?

Hur ofta måste det finnas rubriker eller bilder som förnyar ditt intresse, för att du inte ska slänga tidningen i hörnet och sucka djupt över att den inte innehåller något intressant? Om vi nu tar Hbl som exempel, så räcker det med att det i Nyheter-delen (den blåa) finns ett par riktigt intressanta artiklar för att du ska orka bläddra igenom delen? Och gäller samma för Mitten (aubergine) och Sporten (gul)?

Hur är det med webben då? Vi vet att våra webbläsare ofta stannar mer än tio minuter i taget på sajten, vilket är riktigt bra för en nyhetssajt. Undrar just hur många intressanta artiklar det krävs för det?

Läser ni sådant som ni tycker är tråkigt?

Google+ – HJÄLP!

Publicerad: 11/07 15:35


Vad gör en gammal bild av mig själv på mitt splitternya Google+* -konto? Det är en helt ok bild, men ändå… Hur kunde den bara finnas där i mitt nya Google+ -fotoalbum som jag trodde var tomt – ända tills jag öppnade det?

Jag som försöker ha stenkoll på vad jag lägger upp var. Och så dyker då den två år gamla bilden upp alldeles utan förvarning. Hur är det möjligt?

Svaret ligger antagligen i ett gammalt nästan-i-bruktagande-av-Picasa-fotoalbumtjänsten. Så när jag nu tog i bruk Google+ kopplade Google behändigt ihop tjänsten med Picasa-albumet som jag aldrig ville ha. Men litet mystiskt är det nog. Jag brukar ha koll på dessa saker.

Litet sur är jag på att jag inte tillfrågades innan kopplingen gjordes, men G+ är i betaversion, så vi får väl vänta och se vad det blir av det hela. Om man ser till de övriga Google-tjänsterna så kan man väl anta att det kommer att bli användarvänligt och smidigt.

Men litet skrämmer det mig att ett (1) och samma privatägda bolag har tillgång till det mesta jag gör på webben. Eller som en bekant webbguru uttryckte det:

Själv börjar jag bli jäkligt rädd för Google. Tänk på vilka alla aspekter ett privat vinstdrivet företag som säljer bl.a. reklam och styr din informationssökning kontrollerar om man utnyttjar alla iofs bra produkter: Din surfvana (analytics+sökmaskin), din mail och kontakter (gmail), dina dokument (Docs), dina bilder (Picasa), bloggar (Blogs), kalender (Calendar). Till råga på det din Android-telefon och allt man har på den. Nu G+ som tar över det sociala livet… Och vem vet i vilka länder all den information sparas, vilka lagar skyddar informationen och vem/vilka myndigheter kan komma åt den. Tillräckligt för att generera mardrömmar hos vem som helst, inte bara en paranoid nörd som jag, och det värsta är att de flesta inte har ett hum om vad de delar ut, och de som vet använder det ändå! Själv använder jag allt det ovannämnda exklusive bloggen. Varför? För att det funkar bäst för mig. Skrämmande…

Ja på webben kan man inte vara nog försiktig. Även om vi måste dela med oss information om oss själva för att få tillgång till allt mer personifierade tjänster betyder det inte att vi måste dela med oss av allt till alla. Absolut inte. Håll koll på vad ni länkar och lägger upp på webben, om vem ni berättar vad och för vem. Ber du t.ex. alltid om tillstånd för att tagga personer på FB eller för att lägga upp bilder på dem? Har du inte koll på vad som är ok? Googla (!) då på ordet netikett och fräscha upp minnet. Eller så läser du Karis Telefons förtjänstfulla sammanställning av de mest grundläggande netikett-reglerna.


*Vad är Google+? Jo, Googles försök att komma in på mikrobloggmarknaden:

Var var du när…?

Publicerad: 15/03 16:53

Var var du när du fick höra att Palme mördats, om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, om att Estonia sjunkit, att Prinsessan Diana förolyckats, om WTC, om tsunamin i Thailand, att Michael Jackson dött, jordbävningen i Haiti, vulkanutbrottet på Eyjafjallajökull på Island, om den japanska jordbävningskatastrofen?

Många av oss kommer precis ihåg det, var man var, ur vilket medium man hörde det först. Själv är jag just så gammal att jag kommer ihåg Palme och Tjernobyl. Om Palme hörde jag i radion, en lördag morgon om jag inte missminner mig. Detsamma gäller för Estonia och WTC. Om Prinsessan Diana hörde jag först på tv (på stugan) och om Michael Jackson hörde jag först på Facebook. Det är spännande hur vissa nyheter etsar sig fast i minnet så att man kommer ihåg hela situationen.

Häromdagen växlade jag, min kollega och hennes en bekant några tankar kring det här – på Facebook, var annars? Det vi kunde konstatera var naturligtvis att internet har tagit över mycket av informerandet i krissituationer. Och det har gått snabbt.

När Palme blev mördad 1986 fanns inte internet för den stora allmänheten, utan det var radio och tv som gällde under den första dagen medan tidningarna naturligtvis följde upp dagen efter (och har fortsatt med det ända till denna dag). Det samma gällde Tjernobyl senare samma vår.

När Estonia sjönk i september 1994 var medieuppbådet stort, och jag tror de flesta av oss kommer ihåg tv:ns bilder på det höstliga havet med guppande livflottar, helikoptrarna som räddar de nödställda och de frusna överlevande som hämtades i land. Tidningarna följde naturligtvis upp de kommande dagarna. 1994 fanns redan internet tillgängligt för allmänheten, men då handlade det mest om de första trevande stegen för webbsidor och e-post. Nyheter var det inte tal om att den stora allmänheten skulle konsumera via webben då ännu. Ännu 1997 när Diana dog var medierna knappt närvarande på internet. Nedan en bild på Expressen från 1997, tyvärr inte just från 31 augusti, men såhär såg deras webbsidor ut då:

I september 2001, när WTC-tornen utsattes för terrordådet, var internet redan vardagsmat, men medierna tänkte ännu mer på sina traditionella kanaler än internet. Själv kommer jag precis ihåg hur jag på eftermiddagen satt i bilen på väg hem från stan och hörde om dådet i radion. Istället för att åka hem åkte jag till jobbet där jag hade bättre internetuppkoppling än hemma. Där surfade jag in på webben och letade reda på webcams på Manhattan. Tyvärr funkade de inte så länge. TV hade den bästa bevakningen, med de hemska filmsnuttarna om flygplanen och de rasande tornen. Själv kommer jag också tydligt ihåg en filmsnutt där människor sprang undan damm- och skräpmolnet längs med en gata i New York. Såhär såg Dagens Nyheters webbsajt ut då:

Tsunamin i Thailand 2004 var nog ännu den mest tv:ns show. Tians nyheter innehöll ingenting annat de första tre (?) dagarna. Det hela hände visserligen på mellandagarna och det var väl antagligen nyhetstorka, men ändå. De traditionella medierna började hitta sin roll på webben, t.ex. Dagens Nyheter levererade ny information till publiken i en jämn ström och lade upp tjänster där svenskarna kunde söka efter anhöriga mm.

Se hela första sidan från 29.12.2004 här (den är lång).

År 2007 kom Facebook, även till Finland. I början var FB bara just precis det det var ämnat att vara – ett forum för vänner att hålla kontakt. Men den vägen började också nyheters spridas. I dagens läge räcker det inte länge innan någon av ens bekanta skriver om saker som hänt. Vem av mina vänner som var den första att notera att Michael Jackson dött i juni 2009 kommer jag inte mera ihåg, men jag vet att jag var på sommarstugan och läste det via mobilen.

Sedermera har även medierna hittat Facebook. När folk ”gillar” eller blir ”fans” av ett mediebolags FB-sida dyker mediernas statusuppdateringar upp bland de egna vännernas. Nyheterna kommer närmare läsaren och han/hon kan kommentera dem och dela dem vidare med sina vänner. Ibland uppstår det riktigt långa diskussioner kring en nyhet på Facebook. På så sätt gör de sociala medierna också nyheterna mer sociala, det är lättare att kommunicera med redaktionen eller med andra som är intresserade av samma sak (fast man kanske inte känner dem):

Facebook används numera också som informationskanal av flera företag. Under vulkanutbrottet på Island ifjol använde en del flygbolag flitigt Facebook för att kommunicera med sina kunder och informera om läget. När en kund ställde en fråga och fick ett svar var de många andra kunder som kunde läsa svaret samtidigt – mycket smidigare än att svara på dem en och en per telefon. På samma sätt har nu den finländska ambassaden i Japan informerat fint om läget i Japan:

Idag, fyra dagar efter jordbävningen i Japan, kan vi konstatera att de traditionella medierna faktiskt hittat internet och FB. Det länkas friskt till amatörvideon och andra nyhetskanaler, till Facebook mm. Saker som har sin givna plats på webben, men inte nödvändigtvis platsar i papperstidningen. Nyheterna skrivs t.o.m. (!) ibland i första hand för webben och i andra hand för papperstidningen.

En kort genomgång av några mediers rapportering på webben och FB idag ger vid handen att (om jag bara räknat rätt):
HBL har hittills idag skrivit 18 webbnyheter om Japan, varav 6 finns på FB.
VG Nett : 13 webbnyheter, varav 5 på FB.
HS: 21 webbnyheter, varav 4 på FB.
Aftonbladet: Massivt paket med live-tv, live-chat mm. på webben, 2 nyheter på FB

Aftonbladets står i klass för sig när man jämför de nordiska traditionella mediernas rapportering från Japan. De har för den här katastrofen tagit i bruk sitt ”superlive”-koncept att rapportera från stora händelser såsom svenska Melodifestivalen m.m. Det innebär att de finns närvarande på många olika kanaler och utnyttjar många olika teknologier simultant. Kolla själva live här. Så här såg det ut för några minuter sedan:

Alla bilder på de gamla sidorna är hämtade från sajten http://waybackmachine.org som sparat gamla internetsidor sedan slutet på nittiotalet. Det är roligt att gå tillbaka och kolla hur det såg ut för ett antal år sedan, och skratta åt att det ju är ”hopplöst gammalmodigt” – kolla bara på de tidigaste arkiverade bilderna på Hbl… det är ju så man skäms. Men följdfrågan blir ju: Hur ser det ut tio eller femton år framåt i tiden? Inte hade vi kunnat drömma om en ”superlive”-rapportering år 1996 – eller hade vi? Hur ser krisrapportering ut år 2026?

 

 

Mediebloggen

RSSMediebloggen

Lotta Holm bloggar om läsartrender och ny teknologi, både från Hbl och stora världen

  • Om bloggaren

    Lotta Holm har jobbat med medier varvat med research sedan mitten av 1990-talet. Just nu jobbar hon med research och produktutveckling vid KSF Media och är projektansvarig för Hufvudstadsbladets läsplatteprojekt. Lotta försöker känna dagens mediekonsumenter på pulsen och förstå vad det är som intresserar dem. Hon följer med medietrender både i Finland och internationellt – med målsättningen att KSF Media ska kunna bjuda på ett bra och intressant innehåll. På bloggen rapporterar Lotta om aktuella projekt och fenomen.
  • oktober 2018
    M T W T F S S
    « Oct    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • Etiketter

  • Kategorier