Inlägg taggade med ‘Facebook’
Arga rymdfåglar på Facebook
Publicerad: 22/03 11:41Även om Angry Birds spelen inte är den typ av medieinnehåll vi sysslar med på HBL och KSF Media, så kan jag inte låta bli att kommentera Angry Birds Space. Jag måste medge att jag gillar spelet och väntade på att det skulle släppas idag. Jag försökte hålla ögonen öppna på Facebook för att se exakt när de släpper spelet. Inte (bara) för att själv komma åt det så fort som möjligt utan minst lika mycket för att se hur snabbt det sprids på FB.
För en knapp timme sedan släppte de nyheten på FB att spelet nu finns tillgängligt för iPad, iPhone, Android, PC och Mac. Och redan nu (trots att amerikanerna ännu sover) har 9000 personer gillat nyheten, 1600 delat den vidare med sina vänner och av kommentarerna att döma är det många som laddat ner det. Så också jag :)
Facebook är effektivt som nyhetskanal, vad annat kan man säga? Är man aktiv på Facebook är det ofta just via FB man får höra att något hänt. Det här gäller väl främst gäller nyheter om populärkultur, men också många ”riktiga nyheter” sprider sig via FB. De här nyheterna har ändå för det mesta sitt urpsrung i en journalistisk nyhetssajt som någon vän råkat på och sedan länkat till (om inte ens egna vänner råkar vara involverade i själva händelsen). På Facebook sprider sig sedan nyheten som en löpeld.
Eller så är det reklam som sprids. Som nu i Angry Birds fallet. Det är ju ren och skär reklam för spelet att lägga upp info om att det nu finns tillgängligt. Reklam som spelets fans (även jag) sedan villigt sprider till sina vänner som sprider det till sina vänner osv. Fast för fanatiska rymdfågelälskare handlar det väl mer om konsumentupplysning?
Jag hann snabbt kolla in de första världarna i spelet och visst verkar det skoj. Nya fåglar, ny typ av gravitation, mer variation till de gamla spelen. Ett litet aber… min gamla Ipad klarar inte riktigt av spelet. Det stänger av sig självt med jämna mellanrum. Men det gäller inte bara Angry Birds, padda-gamlingen på ett 1,5 år börjar vara litet gammal och trög för de nyaste Ipad-apparna. Kanske det snart skulle vara dags att uppgradera?
Det sociala nyhetsflödet
Publicerad: 08/08 14:01Jag stötte på en intressant diskussion om sociala medier och nyheter häromdagen. Det var Anette Novak, chefredaktör för Norran, en dagstidning i Skellefteå i norra Sverige, som på Facebook ställde en fråga om nyheter i sociala medier: ”…konstaterar att sociala medier blir en allt viktigare del av redaktionens intake. Vad säger ni- något glimtar förbi på FB/Twitter och sen får man hela historien på sajten eller i tidningen. Funkar det? ”
De flesta som deltog i diskussionen tyckte att det funkar – det är vardagsmat för de flesta redaktionerna att lägga ut några länkar per dag och på så sätt uppmärksamma publiken om vad man skrivit. Och som läsare är det naturligt att klicka på länken, om man är intresserad – och låta bli om man inte är det. För tidningshusen är de sociala medierna ett sätt att vara närvarande där var läsaren är. Läsaren själv bestämmer vilka nyhetssajter ska vara en del av hans/hennes flöde. Om du vill se vad HBL länkar på Facebook så lägger du till HBL i ditt flöde genom att leta reda på HBL:s sida och sedan klicka på ”Gilla”. På Twitter letar du reda på hblwebb och väljer follow. Om du inte vill ha HBL i ditt flöde så låter du naturligtvis bli.
För läsaren blir nyheterna i de sociala medierna ett lätt sätt att få de nyaste snackisarna levererade under dagens lopp. Samtidigt ser man vad andra som gillar HBL eventuellt ha kommenterat, i bästa fall blir kommentarerna en mini-insändardebatt med kommentarer för och emot.
Sen finns det då den andra typen av nyhetslänkar, den som ens egna vänner på FB eller personer man följer på Twitter delar med sig. Ibland ser man att länken gått vidare många omgångar innan man själv får den. Tack vare sina vänners länkar snubblar man över de mest varierande nyheter – somliga intressantare än andra, somliga seriösare än andra.
Vännernas nyhetslänkar är lika varierande som vännerna själva. Medan en del vänner alltid länkar till nöjesnyheter håller andra sig till mera seriösa nyheter. Gemensamt är att alla länkar till nyheter som de tycker att deras vänner bör läsa. Det sociala nyhetsflödet berikar ens eget val av nyheter. Nyheter man aldrig själv hittat eller valt att klicka på blir lästa för att det är en vän som presenterar dem för en. Och det samma gäller bloggartiklar och internetsidor överlag.
De sociala medierna har blivit en etablerad del av mångas vardag, och det ska bli spännande att se vilken roll de får för nyhetsproduktionen och –konsumtionen. Risken ur läsarsynvinkel är att man får ett alltför slumpmässigt urval nyheter presenterade för sig om man bara läser det ens vänner uppmanar en att läsa. Risken för nyhetsredaktionen är att man börjar skriva nyheter ämnade att ”gillas” och på kuppen förlorar den journalistiska objektiviteten.
Båda scenarierna känns som tur avlägsna i dagens läge. Nyhetskonsumenterna läser annat än bara länkade nyheter och dagstidningarnas redaktioner gör gedigna nyheter på basen av journalistiska val. Men kanske faran lurar bakom hörnet, vad tror du?
Google+ – HJÄLP!
Publicerad: 11/07 15:35
Vad gör en gammal bild av mig själv på mitt splitternya Google+* -konto? Det är en helt ok bild, men ändå… Hur kunde den bara finnas där i mitt nya Google+ -fotoalbum som jag trodde var tomt – ända tills jag öppnade det?
Jag som försöker ha stenkoll på vad jag lägger upp var. Och så dyker då den två år gamla bilden upp alldeles utan förvarning. Hur är det möjligt?
Svaret ligger antagligen i ett gammalt nästan-i-bruktagande-av-Picasa-fotoalbumtjänsten. Så när jag nu tog i bruk Google+ kopplade Google behändigt ihop tjänsten med Picasa-albumet som jag aldrig ville ha. Men litet mystiskt är det nog. Jag brukar ha koll på dessa saker.
Litet sur är jag på att jag inte tillfrågades innan kopplingen gjordes, men G+ är i betaversion, så vi får väl vänta och se vad det blir av det hela. Om man ser till de övriga Google-tjänsterna så kan man väl anta att det kommer att bli användarvänligt och smidigt.
Men litet skrämmer det mig att ett (1) och samma privatägda bolag har tillgång till det mesta jag gör på webben. Eller som en bekant webbguru uttryckte det:
Själv börjar jag bli jäkligt rädd för Google. Tänk på vilka alla aspekter ett privat vinstdrivet företag som säljer bl.a. reklam och styr din informationssökning kontrollerar om man utnyttjar alla iofs bra produkter: Din surfvana (analytics+sökmaskin), din mail och kontakter (gmail), dina dokument (Docs), dina bilder (Picasa), bloggar (Blogs), kalender (Calendar). Till råga på det din Android-telefon och allt man har på den. Nu G+ som tar över det sociala livet… Och vem vet i vilka länder all den information sparas, vilka lagar skyddar informationen och vem/vilka myndigheter kan komma åt den. Tillräckligt för att generera mardrömmar hos vem som helst, inte bara en paranoid nörd som jag, och det värsta är att de flesta inte har ett hum om vad de delar ut, och de som vet använder det ändå! Själv använder jag allt det ovannämnda exklusive bloggen. Varför? För att det funkar bäst för mig. Skrämmande…
Ja på webben kan man inte vara nog försiktig. Även om vi måste dela med oss information om oss själva för att få tillgång till allt mer personifierade tjänster betyder det inte att vi måste dela med oss av allt till alla. Absolut inte. Håll koll på vad ni länkar och lägger upp på webben, om vem ni berättar vad och för vem. Ber du t.ex. alltid om tillstånd för att tagga personer på FB eller för att lägga upp bilder på dem? Har du inte koll på vad som är ok? Googla (!) då på ordet netikett och fräscha upp minnet. Eller så läser du Karis Telefons förtjänstfulla sammanställning av de mest grundläggande netikett-reglerna.
*Vad är Google+? Jo, Googles försök att komma in på mikrobloggmarknaden:
Twitter och FB en fara för demokratin?
Publicerad: 03/06 14:34I Sverige är var femte ung mellan 16 och 29 år redo att sälja sin röst till den kandidat som ”erbjuder en mindre summa pengar eller annan gåva”. Var fjärde ung anser också att ”det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”. Läs diktatur.
Av hela den svenska befolkningen är motsvarande andel 7 %. Resultaten kommer från den senaste World Values Survey-undersökningen i Sverige. Läs hela debattartikeln på Dagens Nyheters sajt här.
Som en jämförelse kan nämnas att motsvarande siffra är 9 procent i Ghana – ett land där den vetenskapliga litteraturen ofta menar att demokratin undermineras av att det ”bara handlar om pengar”.
Staffan I. Lindberg som skrivit debattartikeln och utfört forskningen säger att: ”Det är viktigt att notera att denna grupp unga inte är extremister utan kommer från alla politiska partiers sympatisörer. De har jobb och grundläggande utbildning i ungefär samma utsträckning som andra och samma grad av förtroende för institutioner som kyrka, universitet och försvar och olika typer av organisationer. De är varken mer eller mindre villiga att vara aktiva i olika former av protester och demonstrationer.”
Det som skiljer de unga som inte bryr sig om demokratin från de andra är att de inte läser dagstidningar eller ser på tv:s nyhetssändningar. De förlitar sig på det de läser på Twitter och Facebook.
Så för att ställa det hela på rätt köl igen så bannlyser vi allt mikrobloggande? Naturligtvis inte. Det är inget fel på mikrobloggar i sig. Det som behövs är källkritik och bredare medievanor hos de unga. Den bollen går till de unga själva, föräldrarna och skolan. Och så måste vi medier se oss själva i spegeln. Vi har ett samhälleligt uppdrag som Helsingin Sanomat konstaterade i sin läsvärda ledare förra lördagen (även om de vinklar in det hela på momsfriheten). Så om de unga inte är intresserade av de produkter vi erbjuder idag måste vi hitta något annat som intresserar. Det är viktigt för demokratin och vårt samhälle, inte bara för vår egen överlevnad. Ju snabbare jorden snurrar desto mer behövs journalister för att tolka det som sker och för att berätta det åt medborgarna i vår demokrati.
Hur stor är andelen finländare som är villiga att sälja sin röst?
Var var du när…?
Publicerad: 15/03 16:53Var var du när du fick höra att Palme mördats, om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, om att Estonia sjunkit, att Prinsessan Diana förolyckats, om WTC, om tsunamin i Thailand, att Michael Jackson dött, jordbävningen i Haiti, vulkanutbrottet på Eyjafjallajökull på Island, om den japanska jordbävningskatastrofen?
Många av oss kommer precis ihåg det, var man var, ur vilket medium man hörde det först. Själv är jag just så gammal att jag kommer ihåg Palme och Tjernobyl. Om Palme hörde jag i radion, en lördag morgon om jag inte missminner mig. Detsamma gäller för Estonia och WTC. Om Prinsessan Diana hörde jag först på tv (på stugan) och om Michael Jackson hörde jag först på Facebook. Det är spännande hur vissa nyheter etsar sig fast i minnet så att man kommer ihåg hela situationen.
Häromdagen växlade jag, min kollega och hennes en bekant några tankar kring det här – på Facebook, var annars? Det vi kunde konstatera var naturligtvis att internet har tagit över mycket av informerandet i krissituationer. Och det har gått snabbt.
När Palme blev mördad 1986 fanns inte internet för den stora allmänheten, utan det var radio och tv som gällde under den första dagen medan tidningarna naturligtvis följde upp dagen efter (och har fortsatt med det ända till denna dag). Det samma gällde Tjernobyl senare samma vår.
När Estonia sjönk i september 1994 var medieuppbådet stort, och jag tror de flesta av oss kommer ihåg tv:ns bilder på det höstliga havet med guppande livflottar, helikoptrarna som räddar de nödställda och de frusna överlevande som hämtades i land. Tidningarna följde naturligtvis upp de kommande dagarna. 1994 fanns redan internet tillgängligt för allmänheten, men då handlade det mest om de första trevande stegen för webbsidor och e-post. Nyheter var det inte tal om att den stora allmänheten skulle konsumera via webben då ännu. Ännu 1997 när Diana dog var medierna knappt närvarande på internet. Nedan en bild på Expressen från 1997, tyvärr inte just från 31 augusti, men såhär såg deras webbsidor ut då:
I september 2001, när WTC-tornen utsattes för terrordådet, var internet redan vardagsmat, men medierna tänkte ännu mer på sina traditionella kanaler än internet. Själv kommer jag precis ihåg hur jag på eftermiddagen satt i bilen på väg hem från stan och hörde om dådet i radion. Istället för att åka hem åkte jag till jobbet där jag hade bättre internetuppkoppling än hemma. Där surfade jag in på webben och letade reda på webcams på Manhattan. Tyvärr funkade de inte så länge. TV hade den bästa bevakningen, med de hemska filmsnuttarna om flygplanen och de rasande tornen. Själv kommer jag också tydligt ihåg en filmsnutt där människor sprang undan damm- och skräpmolnet längs med en gata i New York. Såhär såg Dagens Nyheters webbsajt ut då:
Tsunamin i Thailand 2004 var nog ännu den mest tv:ns show. Tians nyheter innehöll ingenting annat de första tre (?) dagarna. Det hela hände visserligen på mellandagarna och det var väl antagligen nyhetstorka, men ändå. De traditionella medierna började hitta sin roll på webben, t.ex. Dagens Nyheter levererade ny information till publiken i en jämn ström och lade upp tjänster där svenskarna kunde söka efter anhöriga mm.
Se hela första sidan från 29.12.2004 här (den är lång).
År 2007 kom Facebook, även till Finland. I början var FB bara just precis det det var ämnat att vara – ett forum för vänner att hålla kontakt. Men den vägen började också nyheters spridas. I dagens läge räcker det inte länge innan någon av ens bekanta skriver om saker som hänt. Vem av mina vänner som var den första att notera att Michael Jackson dött i juni 2009 kommer jag inte mera ihåg, men jag vet att jag var på sommarstugan och läste det via mobilen.
Sedermera har även medierna hittat Facebook. När folk ”gillar” eller blir ”fans” av ett mediebolags FB-sida dyker mediernas statusuppdateringar upp bland de egna vännernas. Nyheterna kommer närmare läsaren och han/hon kan kommentera dem och dela dem vidare med sina vänner. Ibland uppstår det riktigt långa diskussioner kring en nyhet på Facebook. På så sätt gör de sociala medierna också nyheterna mer sociala, det är lättare att kommunicera med redaktionen eller med andra som är intresserade av samma sak (fast man kanske inte känner dem):
Facebook används numera också som informationskanal av flera företag. Under vulkanutbrottet på Island ifjol använde en del flygbolag flitigt Facebook för att kommunicera med sina kunder och informera om läget. När en kund ställde en fråga och fick ett svar var de många andra kunder som kunde läsa svaret samtidigt – mycket smidigare än att svara på dem en och en per telefon. På samma sätt har nu den finländska ambassaden i Japan informerat fint om läget i Japan:
Idag, fyra dagar efter jordbävningen i Japan, kan vi konstatera att de traditionella medierna faktiskt hittat internet och FB. Det länkas friskt till amatörvideon och andra nyhetskanaler, till Facebook mm. Saker som har sin givna plats på webben, men inte nödvändigtvis platsar i papperstidningen. Nyheterna skrivs t.o.m. (!) ibland i första hand för webben och i andra hand för papperstidningen.
En kort genomgång av några mediers rapportering på webben och FB idag ger vid handen att (om jag bara räknat rätt):
HBL har hittills idag skrivit 18 webbnyheter om Japan, varav 6 finns på FB.
VG Nett : 13 webbnyheter, varav 5 på FB.
HS: 21 webbnyheter, varav 4 på FB.
Aftonbladet: Massivt paket med live-tv, live-chat mm. på webben, 2 nyheter på FB
Aftonbladets står i klass för sig när man jämför de nordiska traditionella mediernas rapportering från Japan. De har för den här katastrofen tagit i bruk sitt ”superlive”-koncept att rapportera från stora händelser såsom svenska Melodifestivalen m.m. Det innebär att de finns närvarande på många olika kanaler och utnyttjar många olika teknologier simultant. Kolla själva live här. Så här såg det ut för några minuter sedan:
Alla bilder på de gamla sidorna är hämtade från sajten http://waybackmachine.org som sparat gamla internetsidor sedan slutet på nittiotalet. Det är roligt att gå tillbaka och kolla hur det såg ut för ett antal år sedan, och skratta åt att det ju är ”hopplöst gammalmodigt” – kolla bara på de tidigaste arkiverade bilderna på Hbl… det är ju så man skäms. Men följdfrågan blir ju: Hur ser det ut tio eller femton år framåt i tiden? Inte hade vi kunnat drömma om en ”superlive”-rapportering år 1996 – eller hade vi? Hur ser krisrapportering ut år 2026?
Nya dimensioner?
Publicerad: 29/11 12:09Jag vill gärna dela med mig av några tankar som en av dagens Next Media -talare, Raphael Giesecke, lade fram på temat framtidens media:
Sociala värderingar: År 2020 kommer vi att tycka att det är viktigt att vara en del av ett nätverk. Vi kommer att vilja ta reda på vad våra vänner och bekanta tycker och tänker innan vi köper nåt eller innan vi väljer ståndpunkt. Det här kommer vi att göra med hjälp av sociala nätverk som Facebook.
Online: Alla är alltid uppkopplade och konsumerar media hela tiden.
Journalism: Journalisterna kommer att vara mer och mer som entreprenörer som jobbar självständigt. Men samtidigt måste journalisterna fortsätta vara bystanders som inte deltar i det som händer utan observerar och rapporterar. Därför kan inte journalisterna vara de som kommer med innovativa lösningar gällande framtidens media.
UGC (user generated content): Media kommer att innehålla mer läsargenererat material.
Gaming: Spel blir allt viktigare delar av mediakonsumtionen. ”Gammalmedia” kommer att lära sig av spelvärlden och tillämpa delar av spelvärldens logik på sina produkter. Såsom att publicera innehållet på alla tänkbara plattformer så att möjligast många har tillgång till det eller att läsaren kan dela sin mediaupplevelse med sina vänner online. Samtidigt är många spel allt djupare förankrade i verkligheten och gränsen mellan spel och verklighet blir allt mer flytande.
Litet lösryckta påståenden kanske? Det är trots allt bara tio år till 2020… men som talaren påpekade visste vi inte om Twitter och Facebook för tio år sen, Google var rätt okänt och Wikipedia likaså. Precis som de har ändrat vår värld en hel del kan vi förvänta oss ha nya tjänster och nya former av media om tio år som vi knappt kan föreställa oss nu. Jag får väl ta och läsa hela rapporten när den utkommer och sedan återkomma till saken. Men kommentera gärna!
