Inlägg taggade med ‘framtiden’

Boken som läser dig

Publicerad: 17/07 13:36

Att läsa böcker via läsplattor och surfplattor är väldigt behändigt. Man slipper släpa på tunga böcker och apparaten kommer automatiskt ihåg vilken sida man blev på. Blir man sugen på att läsa vidare i tåget på vägen till jobbet men plattan blev hemma hos den semestrande familjen så är det bara att plocka fram mobilen och läsa vidare, mobilen vet hur långt man kommit på plattan. Coolt!

Och praktiskt. Inget mer bläddrande hit och dit och smygtittande på kommande sidor av misstag.

 

Läser man på en platta kan man enkelt göra egna anteckningar i boken och också dela med sig av sina anteckningar eller understreckningar med vänner i sociala medier eller i en bokcirkel. Man kan också använda uppslagsbok för svåra ord (på engelska).

 

För statistikintresserade bokmalar finns funktioner som visar hur länge man i snitt läser per dag eller vilken läshastighet man i snitt håller osv. Olika bokapplikationer erbjuder olika finesser. Kobo är en bokapplikation med fin statistik:

 

När man läst färdigt, är det busenkelt att fortsätta på nästa bok i samma serie. Bara ett par klick så är man i bokhandeln och ett par klick till så följande bok på plattan (eller i mobilen). Och så läser man vidare.

 

Alla dessa finesser möjliggörs av att plattan och mobilen står i kontakt med en server någonstans på internet. Servern håller koll på vilka böcker som är nerladdade till vilken apparat, hur långt den enskilda läsaren har läst på vilken bok, när han/hon började läsa, slutade läsa osv. På så sätt kan applikationerna rita vackra grafer över hur du brukar läsa, rekommendera böcker åt dig som du kanske gillar (eftersom andra som läst liknande böcker som du gillat dem) och hövligt erbjuda sig bläddra fram till rätt ställe i boken åt dig.

 

Vackert så. Jag gillar rekommendationerna och jag gillar bekvämligheten i läsandet. Statistiken bryr jag mig inte om, inte heller att dela med mig av mina åsikter om böckerna i någon bokcirkel. Jag läser böcker för min egen skull, för att själv få en upplevelse och för att koppla av. Eller för att filosofera en aning eller fördjupa mina kunskaper. Det ska inte vara någon tävling, vare sig mot andra eller mot mig själv. Ibland läser jag snabbt, när jag har möjlighet till det och har en intressant bok framför mig, ibland blir långa pauser mellan lässtunderna. Att en server någonstans på internet har redan på hur jag läser kvittar. Det är bara en liten del av det jag läser som jag läser i elektronisk form, någon storebrorsrädsla har jag inte.

 

Men visst vet applikationsmakarna såsom t.ex. Amazon en hel del om sina läsare. Barnes & Noble, den stora bokhandeln  i USA som ett par år sedan lanserade sin egen läsplatta Nook, ska börja utnyttja datan de har för att hjälpa förlagen och författarna (och sin egen position på marknaden förstås). Genom att analysera Nook-läsardata kan de identifiera ställen i böckerna där läsarna tenderar att tröttna och vill delge den här informationen till förlag och författare så att de kan skriva bättre böcker. Om det här är en bra utveckling eller ett intrång på författarens konstnärliga integritet kan ju diskuteras. Och datasekretessivrare menar att enskilda individer som läser böcker i elektronisk form måste kunna garanteras anonymitet. Men visst ligger det något spännande i de nya möjligheter applikationernas lagrade data kan tillföra till bokläsandet?

 

Du visste t.ex. säkert inte att genomsnittstiden för att plöja igenom George R. R. Martins tusensidiga fantasiroman ”A Dance With Dragons” är bara 20 timmar? Eller att de flesta som börjar läsa den faktiskt läser den till slut? Och vad gör Nook-läsarna som läst slut den första boken i Hungergames-trilogin så fort de nått slutet? Jo, de laddar ner följande bok i serien. Tidigare har förlag och författare bara kunnat gissa sig till folks läsbeteende, om de sträckläser boken eller inte, om de alls bryr sig om förorden eller inte. Men nu finns svaren att tillgå. Läs mer i Wall Street Journal: Your E-Book Is Reading You.

Algoritmer

Publicerad: 29/05 18:35

Vad har algoritmer med medier att göra? Jag vet en del om saken, men ska lära mig ännu mera de kommande två dagarna:

Varje år i slutet av maj arrangeras Nordic Local Media Conference i Stockholm. Arrangör är Wan-Ifra, World Association of Newspapers and News Publishers. Det är en bra konferens med deltagare från alla nordiska länder, och ofta också någon enstaka balt, polack eller tysk. Talarna brukar vara jämnt fördelade mellan de olika nordiska länderna med någon enstaka mer långväga gäst. Programmet brukar vara riktigt bra, och handla om dagsaktuella ämnen inom medievärlden.

Nu är det dags igen, och i år är HBL välrepresenterat, dels talar Johanna Törn-Mangs om vår HBL+ -satsning, dels modererar jag själva konferensen. På agendan finns speciellt två presentationer som jag med spänning ser fram emot; Mikko Koskinen från Scoopinion, en ”crowdcuration”-nyhetsaggregator och Thomas Schnoor från Nugg.ad som sysslar med real-time bidding för annonsutrymme. Båda helt nya koncept som har potential att påverka de traditionella medierna.

 

Scoopinion är ett finskt start-up bolag som utvecklat en slags rekommendationstjänst för nyheter på webben. Rekommendationstjänster finns det gott om, som endera lyfter fram artiklar på basen av det du själv läst tidigare eller på basen av vad folk i allmänhet läser. Scoopinion skiljer sig från mängden genom att tjänsten lyfter fram artiklar som läses länge och grundligt. Det här kan de mäta med hjälp av en algoritm de utvecklat. Även det du själv läser påverkar resultatet på så sätt att Scoopinion så småningom lär sig vilken typ av artiklar du gillar (på basen av det du läser på  webbsajter som omfattas av deras i sin tjänst). Då blir tjänsten bättre på att erbjuda dig artiklar som gillats av andra personer med liknande läshistorik som du. Scoopinion är ännu i closed beta -fas, men den som är intresserad av att testa kan be om en invite, de lär vilja ha fler användare.

 

Real-time bidding är ett koncept som handlar om att auktionera ut webbesökaren i realtid till den annonsör som betalar mest. När en person som är intresserad av t.ex. resor surfar in på en sajt vars annonsutrymme säljs via real-time bidding startar en budgivning annonsörer emellan om vem som får visa sin annons  åt personen ifråga. Den annonsör som betalar mest får visa sin annons. För att det här ska fungera smidigt behövs naturligtvis ett rigoröst maskineri i bakgrunden; dels måste sajten känna igen personen och veta att han/hon är intresserad av resor. Dels måste det finnas ett system för annonsörerna att lägga upp sina anbud och sitt annonsmaterial så att allt kan skötas i realtid. I praktiken handlar det förstås inte om att en enskild person sitter någonstans och väntar på att budgivningen ska starta, utan precis som på börsen har mäklaren (en algoritm på en server någonstans) koll på vilken annonsör som är villig att betala mest för just den här typen av ögonpar.

 

Algoritmerna, den smarta koden som kan räkna ut vad som intresserar vem, är i nyckelroll i båda de ovannämnda fallen. Algoritmerna i sig slår inte ut kvalitativ journalistik (inte ens StatMonkey!) men algoritmer kan hjälpa både läsaren och annonsören att hitta rätt i framtiden. Läsaren får enkel och snabb tillgång till kvalitativt innehåll och på köpet annonser som intresserar. Och annonsörer når äntligen de ögonpar som verkligen är intresserade av det annonsören vill sälja.  När blir det här vardag? Och vilka aktörer är det som står bakom algoritmerna och som upprätthåller tjänsterna? Hittar mediebolagen nya ben att stå på, nya sätt att prissätta innehållet, eller blir andra aktörer återförsäljare av medieinnehållet? Det återstår att se.

Egoism?

Publicerad: 14/03 10:06

Att medievärlden står inför stora förändringar kan inte ha undgått någon. Där vi tidigare hade ett par tv-kanaler och mer eller mindre alla prenumererade på en dagstidning har vi nu en mångfald  kanaler, nyhetskällor och sociala medier och dagstidningarnas upplagor minskar. Medieutbudet blir mångsidigare och mediekonsumentens uppmärksamhet splittras. Alla mediebolag och -produkter får kämpa för sina läsare, inte bara dagstidningarna utan också radio, tv, internetsajter mm.

Mångfald är naturligtvis bra, en garanti för demokrati och för att olika röster kommer till tals osv. Och inget ont sagt om det, det är precis som det ska vara. Men samtidigt ser vi en intressant trend bland konsumenterna; Ju större mångfald, ju större möjligheter att själv välja och vraka bland medieutbudet, desto mindre tolerans har läsarna för att medieprodukterna innehåller sådant som de inte är intresserade av. Och det är här skon klämmer för dagstidningarna. En allt större andel av läsarna anser att dagstidningen innehåller för mycket sådant som man inte vill betala för. Jag skulle kunna tro att det samma gäller public service bolag också. Som prenumerant eller tv-licens (i framtiden -skatt) -betalare vill man inte att ens pengar används till sådant man inte själv är intresserad av.

En vanlig opinionsdelare i dagstidningar är sport och kultur. De är ämnesområden som man endera brukar vara väldigt intresserad av eller så totalt ointresserad av. Också annat icke-nyhetsinnehåll delar åsikterna. Att tidningen ska innehålla nyheter det är de flesta överens om. Men varför är det för somliga så svårt att tolerera att det finns sådant i tidningen som inte intresserar en själv? Kan man inte bara hoppa över det som inte intresserar? Som fenomen är det här intressant, inte minst ur en dagstidnings synvinkel som ju lever på att paketera ihop aktuella saker från hela samhället. Och paketerandet, urvalet, är alltid en balansgång där man försöker tillfredsställa läsarnas önskemål och lyfta fram det som ur ett samhälleligt perspektiv är viktigt. Varje dag förs den här diskussionen på redaktionen – vad ska vara med, vad ska inte vara med?

Visst ska våra läsare ska få rösta med fötterna om de inte gillar produkten, det är klart. Men för att erbjuda medieprodukter som ligger i tiden försöker vi förstå oss på hur läsarna (och ex-läsarna) resonerar. Mycket kan man få reda på genom enkäter mm. men vissa saker, fenomen, måste bara observeras för att man ska notera dem.

Jag förde nyligen en diskussion med en läsare som tyckte att ”Mitten” i papperstidningen innehåller alltför mycket sådant som inte alls intresserar och att det är snudd på att tidningen är för ointressant för att läsaren ska fortsätta som prenumerant. Det är inte första gången jag för ett liknande samtal, men det var något som fick mig att stanna upp efter det här samtalet. Argumenten som läsaren framförde var rätt egoistiska, de utgick bara ifrån de egna behoven, de egna intressena och visade noll tolerans för andra läsares intressen och behov. I skenet av att samhället blir mer individualistiskt hela tiden och att alla saker och tjänster ska gå att anpassa till de egna behoven var läsarens argument visserligen rimliga. När allt annat går att anpassa till de egna behoven minskar säkert toleransen för att papperstidningen innehåller sådant man själv inte är intresserad av. Jag tror inte läsaren själv ens insåg hur egoistiska argumenten egentligen var. Läsaren själv upplevde det som om tidningen blivit sämre de senaste åren då den numera innehåller så mycket ointressant – men jag undrar om det kanske inte är så att mängden ”ointressant” är lika stor, men toleransen har sjunkit?

Jag säger inte att det här är fel, att läsarna inte borde få tänka såhär – det är klart att man får göra det. Frågan är snarare hur mediebolagen ska bemöta den allt mer varierande efterfrågan? Många gillar fortfarande den paketering dagstidningarna gör, men många vill också ha allt mer individualistiska lösningar – och det betyder inte alltid internet, läsaren jag nämnde ovan konsumerar inte medier via internet över huvudtaget. Känner ni igen er? Irriterar ni er på innehåll i tidningen eller på Yles eller SVTs kanaler som inte intresserar er? Eller hoppar ni bara över det?

 

Grattis HS!

Publicerad: 27/02 23:14

Alldeles just kom nyheten många väntat på i flere år: Att Helsingin Sanomat övergår till tabloidformat.

Orsaken till att många andra dagstidningar i Finland tvivlat på tabloidiseringen är tudelad. Dels är det en produktionsteknisk fråga. Det är inte alls sagt att de tryckpressar man har lämpar sig för tabloidformatet. Till ytan mindre sidor betyder att sidantalet ökar. Kanske inte exakt till det dubbla eftersom  både text- och bildstorlek spelar in, men många sidor fler blir det. Och tryckpressarna, packsalarna m.m. kanske inte är alldeles lätta att anpassa till det. Men nu är åtminstone HS redo för det. Månne inte flere andra följer med så småningom då också.

Den andra orsaken till att många tidningar dragit sig för tabloidiseringen är annonsintäkterna. Hittills har tidningarna resonerat som så att en mindre sida = färre kvadratcentimetrar = annonserna måste vara billigare. Vilket delvis är helt knasigt. ”En sida är en sida är en sida”. Som vår ex-annonsdirektör brukade säga. En helsidesannons i en tabloidtidning uppmärksammas precis lika mycket av läsaren som en helsida i en broadsheet-tidning. Det  är ingen naturlag att kvadratcentimeterpriset för en annons i en tabloidtidning måste vara exakt det samma som i en broadsheettidning. Tidningar är produkter som utvecklas och vilka annonsmoduler som finns tillgängliga för annonsörerna varierar också från tid till tid.  Rädslan för missade annonsintänkter har varit  orimligt stor inom vår bransch – åtminstone sett från en tidning som tabloidiserades för åtta år sedan.

Att HS just nu väljer att gå över till tabloid beror enligt chefredaktör Mikael Pentikäinen på att tiden är mogen just nu. Helt säkert är den mognare än någonsin, men mogen vågar jag påstå att den varit länge, om de bara hade vågat. Litet lustigt är det ju trots allt att tidningen som är överlägset störst i Finland, men nästan en miljon läsare varje dag och med en position på annonsmarknaden som andra bara kan drömma om, har tvekat så länge. För faktum är att det HS gör på annonsmarknaden, de tvingas annonsörerna (och i många fall också de andra tidningarna) följa. Så nu kan vi som redan tabloidiserat bara glädjas åt att annonsörerna äntligen kommer att se tabloiden som norm och inte som något konstigt format som de tvingas göra om sina annonser för!

Läser man kommentarerna på hs.fi eller på deras Facebooksida är det många som ondgör sig över förnyelsen men många är också glada och nöjda över den. Med facit på hand kan vi på Hbl säga att läsarna vänjer sig. För Hbl stannade en negativ upplageutveckling upp i och med tabloidiseringen och upplagan uppvisade sedan ett litet plus de kommande åren. Visst var en del läsare missnöjda, men så är det alltid. De flesta vande sig rätt fort. Kommer du själv ihåg hur broadsheet-Hbl såg ut med den ljusblåa vinjetten ”Hufvudstadsbladet” högst upp på första sidan? Visst skulle det kännas konstigt om en sådan HBL damp ner i din postlåda imorgon på morgonen?

I dagens läge med stora omvälvningar i mediebranschen är det bra med utveckling, det är bra att modernisera, tänka om. Tidningen behöver inte alltid se ut som den gjort de senaste tjugo åren. För aderton år sedan började jag min bana inom mediebranschen, på just HS, och då såg tidningen mer eller mindre lika ut som idag. Endel sidor var visserligen svartvita (av produktionstekniska skäl), men första sidans annonsplatser var de samma, avdelningsindelningen den samma.

Jag tror att HS kommer att se ett uppsving i sina sviktande läsarsiffror bara de får sin tabloidversion att sitta, det är bara att gratulera till veckans bästa nyhet inom mediebranschen i Finland! Grattis gamla arbetsgivare – äntligen!

 

Projektnamn HBL+

Publicerad: 04/11 15:40

Slutsatsen av vårens läsplatteprojekt på Åland var att vi måste erbjuda två olika typer av tjänster till surfplattorna:

1) Vi behövde en e-tidning, d.v.s. en replika av dagens tidning, som visar tidningen sida för sida för ett tillgodose behoven hos de läsare som gillar dagstidningen men reser mycket eller bor så att de inte får tidningen på morgonen.

2) Vi behöver en helt ny typ av medieprodukt som är utvecklad uttryckligen för surfplattor.

E-tidningen på iPad och Android finns redan, läs mer på hbl.fi/ipad respektive hbl.fi/pressreader

Surfplattorna kommer att öka i antal och ger helt nya möjligheter till mediekonsumtion; de är suveräna på bilder och videon, möjliggör personifierad information beroende på var användaren befinner sig, innehållet kan vara interaktivt, artiklar kan lätt länkas till tidigare artiklar eller t.o.m. till helt utomstående källor. När plattorna används med de egna fingrarna snarare än en mus och tangentbord blir upplevelsen mera konkret.

Projektet med att ta fram den nya surfplatte/pekdator-produkten körde igång på allvar på tisdag och har nu ett par riktigt produktiva dagar bakom sig. Vi har diskuterat mycket kring hur målgruppen ska definieras och vad profilen på produkten ska vara. Redan nästa onsdag ska vi bolla idéer med en grupp läsare – spännande! Mot slutet av månaden ska ett par olika koncept vara klara att presenteras för en testgrupp som ska få säga sin åsikt. Om mottagandet är bra är det bara att börja bygga produktionssystemen (”bara och bara”, det är alltid lättare sagt än gjort när olika tekniska system ska sammankopplas).

Vi gav den kommande produkten projektnamnet ”HBL+” – som många andra tidningsbolag också gjort med sina surfplattetidningar. Om namnet håller ända till lanseringen av den riktiga produkten får vi se, men vi ville ha ett namn på det vi utvecklar, det känns mer konkret på det sättet.

Har ni tankar kring vad och hur ni skulle vilja läsa Hbl-material på en surfplatta får ni gärna e-posta mig (förnamn.efternamn@ksfmedia.fi) eller kommentera här.

Stort – i promille mätt

Publicerad: 30/10 17:48

Fyra dagar på bokmässan i Helsingfors bekräftar det vi sett i försäljningsstatistiken; intresset för Hbl i elektronisk form är stort. Många pappersprenumeranter vill ha Hbl på pekdator t.ex.  då de reser utomlands eller pendlar. Eller då de åker ut till stugan dit papperstidningen inte når. 

Men ”stort” i det här avseendet betyder inte att alla 50 000 Hbl-prenumeranter skulle stå i kö för att byta ut sin papperstidning till en pekdatorversion. ”Stort” på bokmässan betyder att det fanns en jämn ström av intresserade och att våra pekdatordemonstrationer på HBL:s scen hade en liten men naggande god publik.  

”Stort” i försäljningsstatistiken betyder att ett par tusen personer redan bekantat sig med Hbl i pekdatorform. Många av dem läser ett lösnummer nu och då, medan en del köper prenumerationer.

 ”Stort” på riktigt är det väl sedan när vi kan räkna antal pekdatorprenumeranter i hela procent av totala antalet prenumeranter istället för i promille som nu. 

Vem vågar sig på att gissa när det händer? 

Fler lönsamma lösningar

Publicerad: 17/10 13:14

Digitala medier står i dagens läge för några ynka procent av intäkterna i de flesta tidningsbolag. Annonsförsäljarna har inte lyckats övertyga annonsörerna om förträffligheten med webben eller mobilen som medium. Läsarna har inte heller varit villiga att betala för innehållet och därmed har de stora intäkterna uteblivit.

Som man bäddar får man ligga. Det har tagit tidningsbranschen olovligt länge att forma sitt produktsortiment i den digitala världen så att läsarna känner att det är värt att betala för. Men nu börjar trenden vända. Mediehus på olika håll i världen rapporterar om digitala lösningar som är avgiftsbelagda men säljer hyfsat bra. Det är både innehåll på webben, mobiltjänster och Ipadlösningar. På webben säljer t.ex. tjänster som Aftonbladet Plus, där man mot en liten summa får tillgång till exklusivt material eller extratjänster som norska Verdens Gangs reseguider. På mobilen säljer tjänster som passar i ett mobilt format och är behändiga att ha med sig, som vädertjänster eller Hbl:s vinruta. Ipad, å sin sida, är knappast medievärldens räddare i sig, men möjliggör en ny typ av media som kan sälja bra om innehållet och prissättningen är den rätta. Ett par väldigt olika exempel på Ipadtidnigar som är lönsamma är BBCs tidskrift Good Food och Nordlys, lokaltidningen i Tromsö, Norge.

Så småningom ökar intäkterna från den digitala sidan och även de digitala produkterna blir lönsamma. Och det är det enda rätta, för bra journalistik kostar att producera, oberoende av vilken kanal det publiceras i.

Publicerad i Hbl 17.10.2011, kolumnen Digitala Medier

Mediebloggen

RSSMediebloggen

Lotta Holm bloggar om läsartrender och ny teknologi, både från Hbl och stora världen

  • Om bloggaren

    Lotta Holm har jobbat med medier varvat med research sedan mitten av 1990-talet. Just nu jobbar hon med research och produktutveckling vid KSF Media och är projektansvarig för Hufvudstadsbladets läsplatteprojekt. Lotta försöker känna dagens mediekonsumenter på pulsen och förstå vad det är som intresserar dem. Hon följer med medietrender både i Finland och internationellt – med målsättningen att KSF Media ska kunna bjuda på ett bra och intressant innehåll. På bloggen rapporterar Lotta om aktuella projekt och fenomen.
  • oktober 2018
    M T W T F S S
    « Oct    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • Etiketter

  • Kategorier