Inlägg taggade med ‘utmaningar’
Avloppsvatten för 30 cent?
Publicerad: 26/01 17:07”Nyheter på webben är och ska vara gratis!” Det tror jag att de flesta tycker. Och jo, när det kommer till telegrammnyheter – snabba nyheter om vad som hänt runtom vår jord, ta nu som exempel förrgårdagens bombdåd i Moskva – då stämmer det nog att det inte är någon vits att försöka ta betalt för dem. För det finns alltid någon som lägger ut info om det på nätet gratis.
Men de flesta mediebolag skulle gärna se att det mer unika materialet som deras journalister skriver gick att ta betalt för även på nätet. Därför jobbar nu många med att lägga upp en s.k. paywall. I all sin enkelhet handlar det om att lägga ut material som läsaren måste betala för att få läsa. T.ex. Aftonbladet Plus och Financial Times har redan gjort det.
En paywall som många kritiker har älskat att hacka ner på är brittiska The Times och Sunday Times. De lär ska ha tappat 90% av sin webbtrafik vilket annonsörerna naturligtvis inte tycker om. Enligt kolumnen på revenews.com är det självmord:
”Det är självmord att stänga ute besökarna från en sajt vars business är att sälja sin publik till annonsörer”.
Ja, det är väl ganska lätt att hålla med om egentligen. Men läs kommentarerna under inlägget – de ger nästan mer att tänka på än själva inlägget. De sammanfattar ganska väl problematiken.
Jag tycker att hela den här diskussionen är ganska spännande. Problemet härstammar naturligtvis från den tiden då dagstidningar på nittiotalet lade ut stora mängder av sitt material gratis på webben. Man såg det som en så marginell kanal att man inte insåg att genast börja ta betalt. Numera har väl de flesta insett att telegramnyheter är något man inte kan ta betalt för, men istället försöker man ta betalt för mera unikt material. Men då ställer sig många läsare och annonsörer på bakhasorna. Läsarna klagar på att de ”aldrig tänker betala för sådant man kan läsa annanstans gratis” och annonsörerna på att publiken de når via webben blir mycket mindre med paywalls och ”då tänker vi minsann inte betala så mycket”. Nähä.
Jag köper argumentet att man inte kan ta betalt för sådant som finns gratis på webben. Det är klart som korvspad. Inte skulle jag heller betala för att få reda på att en bomb detonerat i Moskva. Eller att belgarna marscherade för en ny regering. Eller för höra att savolaxarna får vara utan el i flera dagar. Men däremot läste jag med intresse i dagens tidning om avloppsvattenreformen och funderade på vad det innebär för min farmors stuga och för min svärfars stuga. Jag lusläste också artikeln om slang i Helsingfors idag och funderade på min egen inställning till stadin slangi. Båda var nyheter som berörde just mig, som var genomtänkta och som jag gärna betalar för. Informationen i den förstnämnda artikeln kunde jag ha tagit del av via riksdagens hemsida, och slangtävlingen finns säkert också omskriven någonstans på webben, men jag hade knappast snubblat över den. Men här i min dagstidning fick jag det framlagt för mig på ett enkelt, läsarvänligt sätt. Jag tror (hoppas) ni håller med mig om att det här är dagstidningars starka sida.
Men enligt tankegången i den ovan nämnda kolumnen kan man inte ta betalt ens för mer djuplodande artiklar på webben – varför inte det? Vad är det som gör att artikeln är värd något på papper, men inte på webben? Inte är det väl pappret i sig?
Min dagstidning kostar ca 80 cent om dagen. En del av papperstidningens värde ligger säkert i det att jag snabbt kan bläddra från pärm till pärm och få en överblick. Så att jag vet vad som hänt och inte känner mig som en tönt vid kaffebordet på jobbet eller då jag råkar på någon bekant i matbutiken – eller hur? Låt oss säga att det är värt en fjärdedel av priset på tidningen, 20 cent. Resterande 60 cent betalar jag sedan då för de enskilda artiklarna, idag var avloppsartikeln värd 30 cent och slangartikeln 20 cent. Resten 10 cent går till riksdagens tunnel, det ryska terrordådet samt Matilda och Henric. I papperstidningen alltså. Men är de då inte värda det om jag serveras dem via webben? På papper är avloppsvattnet värt 30 cent, men på webben noll? De tappar sitt värde liksom?
Om så är fallet hur ska då journalisten få sin lön? Enbart från annonsintäkter? Det kommer inte att lyckas. Annonsörerna betalar inte lika mycket för annonser på webben som för annonser i tidningen, så tanken att de skulle finansiera hela nyhetsproduktionen är utopistisk. Må vara att i en värld utan papperstidning så slipper mediabolagen en del kostnader, men definitivt inte alla. Och hur skulle det gå med den journalistiska objektiviteten om det är enbart annonsörerna som betalar lönen?
En av kommentarerna till kolumnen påpekar det här dilemmat (min översättning):
”Men jag kan inte låta bli att undra över hur högt priset som samhället skulle tvingas betala för gratis nyheter skulle vara. Jag menar, vi måste inse att journalistik som finansieras enbart med annonsintäkter aldrig har den journalistiska eller ekonomiska friheten att löpa linan ut som en vakthund för demokratin. Så jag vet inte vem jag ska vara mera arg på; den apatiska allmänheten eller nyhetsutgivarna som inte klarar av att hitta nya inkomstkällor.”
Vad tycker du?
P.S Nästa stora paywall-grej i tur är New York Times. Ska bli spännande att se hur de klarar sig.
HS på iPad
Publicerad: 05/12 23:11Sen i fredags finns Helsingin Sanomat på iPad. Sedan tidigare fanns redan deras webbinnehåll på appen HS.fi men nu finns då stora delar av papperstidningen på iPad. Vad finns då inte? Jo, alla annonser, en del av artiklarna, serierna, tabeller, tv-programmen, åtminstone.
Varför undrar någon kanske? Innan jag ger mig på en gissning på svaren, så måste jag säga att appen är fin – den är vacker och lättnavigerad och det mesta fungerar just så intuitivt som man väntar sig av en bra app på paddan (lite får de fila på bildhantering och känsligheten i navigeringen m.m. ännu). Det är bara så att det inte är så där bara att föra över papperstidningen till ett mindre format och till en elektronisk form. Dels handlar det om en alldeles annan logik i layout, dels handlar det om att mata ut innehållet ur system som är anpassade för papperstidningsproduktion. Och det varje dag, hela året – det finns inte tid för manuellt överförande, allt måste vara automatiserat.
Jag tror att HS gått in för lösningen att sälja separata annonser till paddan för att det är för svårt att överföra papperstidningens annonser till paddan. Dels är det svårt att få publiceringssystemen att tala med varandra, dels är det svårt att få annonserna som är av så olika format att sitta vackert på en liten skärm. Vi försöker oss på konststycket i vårt kommande läsplattetest, men så är det också en test för en mindre grupp läsare. Vi är förberedda på att en del måste omarbetas innan vi släpper produkten på riktigt ifall det visar sig att det inte funkar.
Varför fattas då en del av det redaktionella innehållet? När det gäller ekonomi- och sporttabeller, serier, korsord,tv-program m.m. så är svaret antagligen det att det layoutmässigt inte går att passa in i appen på ett bra sätt. När det sedan gäller artiklar så är jag illa rädd för att det handlar om upphovsrätter. Upphovsrätterna är ju en sak som är på tapeten inom branschen, och många gamla arbetsavtal inom branschen är författade så att tidningen måste förhandla skilt om rätten att publicera artikeln i andra kanaler än papperstidningen. Och det kan betyda att endel reportrars artiklar inte kan publiceras på en pekdator utan att reportern ger tillstånd till det, separat för varje enskild artikel. Och det kan vara i praktiken omöjligt att kolla upp rättigheterna mellan tidningens pressläggning och det att innehållet förs över till appen, då är det lättare att alltid exkludera dessa reportrars artiklar.
Nu ska det bli intressant att se vad som händer med HS app. Att den blir omtyckt betvivlar jag inte, den är en litet annorlunda HS än papperstidningen men hittar säkert sin plats i deras produktportfölj. Och de får säkert också tillräckligt med annonsörer till den, HS får säkert alldeles tillräckligt många läsare via iPad för att vara intressant för annonsörer. Nej, det som ska bli instressant att se är i vilken riktning de tänker utveckla den. Migrerar den mera mot webben och lånar in uppdaterade nyheter under dagens lopp eller löser de diverse tekniska och layoutmässiga utmaningar och får in mer av papperstidningsinnehållet? Eller får vi se en helt ny typ av media, med innehåll som är producerat enbart för paddan? Och när får vi se en version som fungerar på andra plattformer än paddan?
Hälsningar från seminariet
Publicerad: 03/12 16:30Gårdagens seminarie om mediernas framtid var inte riktigt det jag hoppats på, men nog precis vad jag förväntat mig. Litet för mycket klappa-sig-själv-på-axeln och litet för litet mod – kanske. Jag säger ”kanske”, för visst visade både Kai Telanne från Alma och Hannu Syrjänen från Sanoma att deras bolag tänker i alldeles rätta banor. Men så mycket konkreti var det inte.
Kai Telanne, vd för Alma Media (bild: Almas bildbank)
Kai Telanne, vd på Alma Media, inledde seminariet med ett tal om utmaningarna på branschen. Det mesta var gammal skåpmat, men det som gladde mig var att han pratade om att vi (läs printmediabranschen) tillsammans måste hitta lösningar. Lösningar för att serva läsarna med den information de vill ha, på det sätt, i den form samt vid den tidpunkt som de vill ha den (det låter nästan som om han läst KSF Medias strategi :-D). Ordet ”tillsammans” är bra, för många mediahus i vårt land ser kollegerna som alltför stora konkurrenter för att man ska kunna samarbeta.
Jag är själv övertygad om att ju mer teknisk världen blir desto mer behöver vi samarbete över bolagsgränserna. Vi kan samarbeta med att hålla oss à jour gällande den tekniska utvecklingen, vi kan samarbeta med att ta reda på vad våra läsare egentligen vill ha, vi kan samarbeta gällande annonsörer och mediabyråer, vi kan utbyta erfarenheter…. listan är lång. Och sanningen är den att de flesta dagstidningarna (inklusive nätupplagorna) har sin egen nisch i form av lokalnyheterna, och att vi därför inte på allvar konkurrerar med varandra.
Hannu Syrjänen, vd för Sanoma-koncernen (bild: Lehtikuva / Martti Kainulainen)
Hannu Syrjänen, vd för Sanoma-koncernen, började kanske litet trögt med att plädera för yttrandefriheten, om att medierna fortfarande har en viktig roll i att upprätthålla ett demokratiskt samhälle, men också i att förmedla kommersiella budskap.
Men han blev strax varmare i kläderna och övergick till branschens utmaningar och förutsättningarna för att klara sig i framtiden. Det som håller på att hända är att gränserna mellan olika medier suddas ut. Skillnaden mellan en nyhetstidning, en film, en tidskrift och spelvärlden är inte alls lika klar som tidigare. Som exempel nämnde han att tidskrifter på iPad innehåller såväl tidskriftsmaterial som nyheter, filmsnuttar och spel. Ett av de mer omtalade exemplen på det här är Sports Illustrated.
Förutom att gränserna mellan de olika mediegenrena suddas ut blir det också oklarare vilka delar av värdekedjan som hör till vilken aktör. Var går gränsen mellan media, informationsteknologi och telekom? Som Syrjänen påpekade äger Sanoma en del av mobiloperatören DNA, och det är inte av en slump utan ett medvetet val. Varje aktör på marknaden måste ta ställning till vilka delar av värdekedjan man vill ta hand om, vill man bara vara innehållsproducent eller vill man också producera mjukvarulösningarna, e-handelslösningarna och själva läsplattorna/pekdatorerna? Det som är klart är att mediebolagen måste ha hand om kundrelationerna till sina läsare, utan dem tappar vi snabbt greppet om vår marknad (och här försöker Apple snuva oss på godbiten, men det får bli ett annat inlägg).
Den som har kontroll över kundrelationen och klarar av att göra pengar på det har den bästa förutsättningen att klara sig.
Enligt Syrjänen måste vi skapa nätverk, vi måste överväga att samarbeta på punkter som inte är av strategisk betydelse för oss. Han uttryckte sig kanske inte lika rakt på sak som Telanne, men att budskapet var ”tummen upp för samarbete” var nog ganska klart :-)
Om man ska tro Syrjänen är morgondagens vinnare de som ser förändring som en möjlighet istället för ett hot, de som klarar av att ta fram nya innovativa affärsmodeller som beaktar både förändringarna i mediekonsumtionen och annonsörernas nya behov, de som klarar av att bygga och utnyttja nätverk. För konsumenternas grundbehov består; Information, bildning och nöje.
….
Fina ord. Nu är det upp till bevis som gäller!
