Boken som läser dig

Publicerad: 17/07 13:36

Att läsa böcker via läsplattor och surfplattor är väldigt behändigt. Man slipper släpa på tunga böcker och apparaten kommer automatiskt ihåg vilken sida man blev på. Blir man sugen på att läsa vidare i tåget på vägen till jobbet men plattan blev hemma hos den semestrande familjen så är det bara att plocka fram mobilen och läsa vidare, mobilen vet hur långt man kommit på plattan. Coolt!

Och praktiskt. Inget mer bläddrande hit och dit och smygtittande på kommande sidor av misstag.

 

Läser man på en platta kan man enkelt göra egna anteckningar i boken och också dela med sig av sina anteckningar eller understreckningar med vänner i sociala medier eller i en bokcirkel. Man kan också använda uppslagsbok för svåra ord (på engelska).

 

För statistikintresserade bokmalar finns funktioner som visar hur länge man i snitt läser per dag eller vilken läshastighet man i snitt håller osv. Olika bokapplikationer erbjuder olika finesser. Kobo är en bokapplikation med fin statistik:

 

När man läst färdigt, är det busenkelt att fortsätta på nästa bok i samma serie. Bara ett par klick så är man i bokhandeln och ett par klick till så följande bok på plattan (eller i mobilen). Och så läser man vidare.

 

Alla dessa finesser möjliggörs av att plattan och mobilen står i kontakt med en server någonstans på internet. Servern håller koll på vilka böcker som är nerladdade till vilken apparat, hur långt den enskilda läsaren har läst på vilken bok, när han/hon började läsa, slutade läsa osv. På så sätt kan applikationerna rita vackra grafer över hur du brukar läsa, rekommendera böcker åt dig som du kanske gillar (eftersom andra som läst liknande böcker som du gillat dem) och hövligt erbjuda sig bläddra fram till rätt ställe i boken åt dig.

 

Vackert så. Jag gillar rekommendationerna och jag gillar bekvämligheten i läsandet. Statistiken bryr jag mig inte om, inte heller att dela med mig av mina åsikter om böckerna i någon bokcirkel. Jag läser böcker för min egen skull, för att själv få en upplevelse och för att koppla av. Eller för att filosofera en aning eller fördjupa mina kunskaper. Det ska inte vara någon tävling, vare sig mot andra eller mot mig själv. Ibland läser jag snabbt, när jag har möjlighet till det och har en intressant bok framför mig, ibland blir långa pauser mellan lässtunderna. Att en server någonstans på internet har redan på hur jag läser kvittar. Det är bara en liten del av det jag läser som jag läser i elektronisk form, någon storebrorsrädsla har jag inte.

 

Men visst vet applikationsmakarna såsom t.ex. Amazon en hel del om sina läsare. Barnes & Noble, den stora bokhandeln  i USA som ett par år sedan lanserade sin egen läsplatta Nook, ska börja utnyttja datan de har för att hjälpa förlagen och författarna (och sin egen position på marknaden förstås). Genom att analysera Nook-läsardata kan de identifiera ställen i böckerna där läsarna tenderar att tröttna och vill delge den här informationen till förlag och författare så att de kan skriva bättre böcker. Om det här är en bra utveckling eller ett intrång på författarens konstnärliga integritet kan ju diskuteras. Och datasekretessivrare menar att enskilda individer som läser böcker i elektronisk form måste kunna garanteras anonymitet. Men visst ligger det något spännande i de nya möjligheter applikationernas lagrade data kan tillföra till bokläsandet?

 

Du visste t.ex. säkert inte att genomsnittstiden för att plöja igenom George R. R. Martins tusensidiga fantasiroman ”A Dance With Dragons” är bara 20 timmar? Eller att de flesta som börjar läsa den faktiskt läser den till slut? Och vad gör Nook-läsarna som läst slut den första boken i Hungergames-trilogin så fort de nått slutet? Jo, de laddar ner följande bok i serien. Tidigare har förlag och författare bara kunnat gissa sig till folks läsbeteende, om de sträckläser boken eller inte, om de alls bryr sig om förorden eller inte. Men nu finns svaren att tillgå. Läs mer i Wall Street Journal: Your E-Book Is Reading You.

Algoritmer

Publicerad: 29/05 18:35

Vad har algoritmer med medier att göra? Jag vet en del om saken, men ska lära mig ännu mera de kommande två dagarna:

Varje år i slutet av maj arrangeras Nordic Local Media Conference i Stockholm. Arrangör är Wan-Ifra, World Association of Newspapers and News Publishers. Det är en bra konferens med deltagare från alla nordiska länder, och ofta också någon enstaka balt, polack eller tysk. Talarna brukar vara jämnt fördelade mellan de olika nordiska länderna med någon enstaka mer långväga gäst. Programmet brukar vara riktigt bra, och handla om dagsaktuella ämnen inom medievärlden.

Nu är det dags igen, och i år är HBL välrepresenterat, dels talar Johanna Törn-Mangs om vår HBL+ -satsning, dels modererar jag själva konferensen. På agendan finns speciellt två presentationer som jag med spänning ser fram emot; Mikko Koskinen från Scoopinion, en ”crowdcuration”-nyhetsaggregator och Thomas Schnoor från Nugg.ad som sysslar med real-time bidding för annonsutrymme. Båda helt nya koncept som har potential att påverka de traditionella medierna.

 

Scoopinion är ett finskt start-up bolag som utvecklat en slags rekommendationstjänst för nyheter på webben. Rekommendationstjänster finns det gott om, som endera lyfter fram artiklar på basen av det du själv läst tidigare eller på basen av vad folk i allmänhet läser. Scoopinion skiljer sig från mängden genom att tjänsten lyfter fram artiklar som läses länge och grundligt. Det här kan de mäta med hjälp av en algoritm de utvecklat. Även det du själv läser påverkar resultatet på så sätt att Scoopinion så småningom lär sig vilken typ av artiklar du gillar (på basen av det du läser på  webbsajter som omfattas av deras i sin tjänst). Då blir tjänsten bättre på att erbjuda dig artiklar som gillats av andra personer med liknande läshistorik som du. Scoopinion är ännu i closed beta -fas, men den som är intresserad av att testa kan be om en invite, de lär vilja ha fler användare.

 

Real-time bidding är ett koncept som handlar om att auktionera ut webbesökaren i realtid till den annonsör som betalar mest. När en person som är intresserad av t.ex. resor surfar in på en sajt vars annonsutrymme säljs via real-time bidding startar en budgivning annonsörer emellan om vem som får visa sin annons  åt personen ifråga. Den annonsör som betalar mest får visa sin annons. För att det här ska fungera smidigt behövs naturligtvis ett rigoröst maskineri i bakgrunden; dels måste sajten känna igen personen och veta att han/hon är intresserad av resor. Dels måste det finnas ett system för annonsörerna att lägga upp sina anbud och sitt annonsmaterial så att allt kan skötas i realtid. I praktiken handlar det förstås inte om att en enskild person sitter någonstans och väntar på att budgivningen ska starta, utan precis som på börsen har mäklaren (en algoritm på en server någonstans) koll på vilken annonsör som är villig att betala mest för just den här typen av ögonpar.

 

Algoritmerna, den smarta koden som kan räkna ut vad som intresserar vem, är i nyckelroll i båda de ovannämnda fallen. Algoritmerna i sig slår inte ut kvalitativ journalistik (inte ens StatMonkey!) men algoritmer kan hjälpa både läsaren och annonsören att hitta rätt i framtiden. Läsaren får enkel och snabb tillgång till kvalitativt innehåll och på köpet annonser som intresserar. Och annonsörer når äntligen de ögonpar som verkligen är intresserade av det annonsören vill sälja.  När blir det här vardag? Och vilka aktörer är det som står bakom algoritmerna och som upprätthåller tjänsterna? Hittar mediebolagen nya ben att stå på, nya sätt att prissätta innehållet, eller blir andra aktörer återförsäljare av medieinnehållet? Det återstår att se.

Barn och hemskheter

Publicerad: 16/04 15:24

Dagens stora mediehändelse är terrorrättegången i Oslo. De stora mediebolagen bevakar den i realtid på sina webbplatser (Hbl, HS, m.fl.), och NRK, det norska rundradiobolaget filmar och bl.a. YLE streamar det live. Tv-nyheterna ikväll kommer att behandla rättegången och morgondagens dagstidningar likaså.

Terrorattacken i fjol somras var så ofattbar att det är alldeles rätt och riktigt att rättegången också får uppmärksamhet. Det är viktigt att vi kollektivt får behandla det ofattbara. Lena Skogberg sade det bra i sin M18-kolumn ”Sorgens språk” i söndagens tidning – ” ’Sorgejournalistik’ kan ses som en modern form av vägledning och gemenskap”.

Som småbarnsmor har jag en vädjan till er alla med små barn i er omgivning: Kom ihåg att de små inte alls har samma förmåga som vi vuxna att ställa saker i perspektiv. De fattar inte att det var en engångsföreteelse, att det handlar om en sjuk persons handlingar.

NRK var föredömligt snabba i somras med att gå ut med hur man ska diskutera katastrofer med barn:

  • Var lyhörd för hur mycket barnet självt vill veta och hur det upplever katastrofen
  • Om barnet är oroligt ska man tala med det om katastrofen, men ändå inte pracka på mer ångestbringande information än barnet själv frågar efter.
  • Skydda barnet från bildmaterial och i synnerhet från att se upprepade videosnuttar i alla tv-yhetssändningar. Levande bilder och ljud av människors nöd sätter mycket djupare spår än att bara höra fakta och se stillbilder.

Vi vuxna kan vänta tills barnen lagt sig – vi måste inte se (eller lyssna) på nyheterna då barnen är vakna. Allt finns kvar på webben, för att konsumeras vid en litet vettigare tidpunkt. Så vänta litet, trots att det kan kännas svårt för en newsjunkie.

Man varken kan, eller ska, censurera verkligheten för barn, men vi behöver inte mata dem med hemskheter heller. Det är vi föräldrar som bär ansvaret för hur vi uppfostrar – men också för hur vi medieuppfostrar våra barn. Vi ska lära dem om vad som är trovärdigt och vad som inte är det, vad som är saklig journalistik som är värd att ta till sig och vad som är bara skvaller och skräp – källkritik alltså. Men likväl är en del av medieuppfostran att lära och låta barnen konsumera endast sådant innehåll som är avsett för dem.

I Breivik-rättegången är det värsta bildmaterialet inte offentliggjort och även om det visas för rätten så visas det inte i  NRK:s livefeed. Men att följa med rättegången är makabert nog trots det.

Värd att notera är norska Dagbladet som valt att högst upp på sidan lägga en knapp som rensar hela sajten på Breivik-material. Överst bilden på den orensade sajten såsom den ser ut när man kommer in på den via dagbladet.no:

Högst upp på sidan finns en rensaknapp med texten ”Forside uten 22. juli-saken”:

Alltid behöver man som sagt inte frossa i hemskheterna och jag kan tro att många norrmän fått nog av terrordådet. Jag tycker att det är bra att Dagbladet utnyttjar tekniken med taggade nyheter för att på teknisk väg kunna erbjuda en sajt utan dessa hemskheter. Även om jag lyfter på hatten att de kommit på att använda tekniken till det här så hoppas jag att vi inte behöver se det alltför många gånger i framtiden.

 

 

HBL+ tar form

Publicerad: 05/04 13:49

Sakta men säkert tar HBL+ form. Det är många olika saker som ska föras framåt samtidigt. Just nu jobbar vi med version två av layouten och strukturen. Parallellt jobbar vi med de journalistiska linjedragningarna finslipas och olika tekniska lösningar utvärderas.

Att layouta en tidning för pekdatorer är en helt annan femma än att layouta en papperstidning. En pappertidning är rätt rättfram: Den har en första sida, den har en sista sida och sidstorleken är den samma på s. 3 som på s.24. Alla vet hur man läser en dagstidning, man bläddrar:

YouTube Preview Image

Att layouta någonting för ”paddan” utgår från helt andra premisser. Det är inte sagt att läsningen ska vara lineär, så att man alltid börjar på ett ställe och slutar på ett annat och däremellan har bläddrat igenom alla sidor. Alla sidor behöver inte heller vara lika stora. Somliga sidor kan vara animerade eller innehålla interaktiva element medan andra sidor är statisk text eller bilder.

Andra frågor man måste ta ställning till är om och hur i så fall den nya pekdatorprodukten visuellt ska likna pappersprodukten eller webben? Ska den utnyttja samma färgskalor, typsnitt, stil? I viken utsträckning ska element från andra produkter i samma familj ingå?

Här är några bilder på den första versionen som testades i vintras:

Personerna som fick testa Hbl+ ansåg att den liknar Hbl på ett positivt sätt, de kände igen Hbl-stilen och kände sig du med produkten. Det bästa av allt var att de kunde tänka sig att Hbl+ skulle ha en plats i deras vardag! Men visst hade de förbättringsförslag också. På basen av dem har vi ändrat både i själva konceptet och i det visuella. Vi har gjort navigeringen mer logisk och förenklat artikelhelheterna så att det blir lättare att greppa vad som ingår. Hbl+ ska läsas, inte bläddras i eller skummas igenom, och upplägget ska stöda det.

Det som vållar mest huvudbry just nu är själva strukturen. Ska det finnas avdelningar – och ska de i så fall vara de samma som i pappersprodukten? Ska läsningen vara helt lineär som i en papperstidning så att man bläddrar vidare från sida till sida eller ska det vara mera som en webbsida där det lätt går att hoppa från en avdelning eller artikel till en annan? De här frågorna dryftade vi förra veckan med en litet större intern grupp, en grupp vi kallar framtidsgruppen. Och det tar oss igen ett steg vidare på stigen till en färdig produkt.

 

Arga rymdfåglar på Facebook

Publicerad: 22/03 11:41

Även om Angry Birds spelen inte är den typ av medieinnehåll vi sysslar med på HBL och KSF Media, så kan jag inte låta bli att kommentera Angry Birds Space. Jag måste medge att jag gillar spelet och väntade på att det skulle släppas idag. Jag försökte hålla ögonen öppna på Facebook för att se exakt när de släpper spelet. Inte (bara) för att själv komma åt det så fort som möjligt utan minst lika mycket för att se hur snabbt det sprids på FB.

 

För en knapp timme sedan släppte de nyheten på FB att spelet nu finns tillgängligt för iPad, iPhone, Android, PC och Mac. Och redan nu (trots att amerikanerna ännu sover) har 9000 personer gillat nyheten, 1600 delat den vidare med sina vänner och av kommentarerna att döma är det många som laddat ner det. Så också jag :)

 

Facebook är effektivt som nyhetskanal, vad annat kan man säga? Är man aktiv på Facebook är det ofta just via FB man får höra att något hänt. Det här gäller väl främst gäller nyheter om populärkultur, men också många ”riktiga nyheter” sprider sig via FB. De här nyheterna har ändå för det mesta sitt urpsrung i en journalistisk nyhetssajt som någon vän råkat på och sedan länkat till (om inte ens egna vänner råkar vara involverade i själva händelsen). På Facebook sprider sig sedan nyheten som en löpeld.

 

Eller så är det reklam som sprids. Som nu i Angry Birds fallet. Det är ju ren och skär reklam för spelet att lägga upp info om att det nu finns tillgängligt. Reklam som spelets fans (även jag) sedan villigt sprider till sina vänner som sprider det till sina vänner osv. Fast för fanatiska rymdfågelälskare handlar det väl mer om konsumentupplysning?

Jag hann snabbt kolla in de första världarna i spelet och visst verkar det skoj. Nya fåglar, ny typ av gravitation, mer variation till de gamla spelen. Ett litet aber…  min gamla Ipad klarar inte riktigt av spelet. Det stänger av sig självt med jämna mellanrum. Men det gäller inte bara Angry Birds, padda-gamlingen på ett 1,5 år börjar vara litet gammal och trög för de nyaste Ipad-apparna. Kanske det snart skulle vara dags att uppgradera?

Egoism?

Publicerad: 14/03 10:06

Att medievärlden står inför stora förändringar kan inte ha undgått någon. Där vi tidigare hade ett par tv-kanaler och mer eller mindre alla prenumererade på en dagstidning har vi nu en mångfald  kanaler, nyhetskällor och sociala medier och dagstidningarnas upplagor minskar. Medieutbudet blir mångsidigare och mediekonsumentens uppmärksamhet splittras. Alla mediebolag och -produkter får kämpa för sina läsare, inte bara dagstidningarna utan också radio, tv, internetsajter mm.

Mångfald är naturligtvis bra, en garanti för demokrati och för att olika röster kommer till tals osv. Och inget ont sagt om det, det är precis som det ska vara. Men samtidigt ser vi en intressant trend bland konsumenterna; Ju större mångfald, ju större möjligheter att själv välja och vraka bland medieutbudet, desto mindre tolerans har läsarna för att medieprodukterna innehåller sådant som de inte är intresserade av. Och det är här skon klämmer för dagstidningarna. En allt större andel av läsarna anser att dagstidningen innehåller för mycket sådant som man inte vill betala för. Jag skulle kunna tro att det samma gäller public service bolag också. Som prenumerant eller tv-licens (i framtiden -skatt) -betalare vill man inte att ens pengar används till sådant man inte själv är intresserad av.

En vanlig opinionsdelare i dagstidningar är sport och kultur. De är ämnesområden som man endera brukar vara väldigt intresserad av eller så totalt ointresserad av. Också annat icke-nyhetsinnehåll delar åsikterna. Att tidningen ska innehålla nyheter det är de flesta överens om. Men varför är det för somliga så svårt att tolerera att det finns sådant i tidningen som inte intresserar en själv? Kan man inte bara hoppa över det som inte intresserar? Som fenomen är det här intressant, inte minst ur en dagstidnings synvinkel som ju lever på att paketera ihop aktuella saker från hela samhället. Och paketerandet, urvalet, är alltid en balansgång där man försöker tillfredsställa läsarnas önskemål och lyfta fram det som ur ett samhälleligt perspektiv är viktigt. Varje dag förs den här diskussionen på redaktionen – vad ska vara med, vad ska inte vara med?

Visst ska våra läsare ska få rösta med fötterna om de inte gillar produkten, det är klart. Men för att erbjuda medieprodukter som ligger i tiden försöker vi förstå oss på hur läsarna (och ex-läsarna) resonerar. Mycket kan man få reda på genom enkäter mm. men vissa saker, fenomen, måste bara observeras för att man ska notera dem.

Jag förde nyligen en diskussion med en läsare som tyckte att ”Mitten” i papperstidningen innehåller alltför mycket sådant som inte alls intresserar och att det är snudd på att tidningen är för ointressant för att läsaren ska fortsätta som prenumerant. Det är inte första gången jag för ett liknande samtal, men det var något som fick mig att stanna upp efter det här samtalet. Argumenten som läsaren framförde var rätt egoistiska, de utgick bara ifrån de egna behoven, de egna intressena och visade noll tolerans för andra läsares intressen och behov. I skenet av att samhället blir mer individualistiskt hela tiden och att alla saker och tjänster ska gå att anpassa till de egna behoven var läsarens argument visserligen rimliga. När allt annat går att anpassa till de egna behoven minskar säkert toleransen för att papperstidningen innehåller sådant man själv inte är intresserad av. Jag tror inte läsaren själv ens insåg hur egoistiska argumenten egentligen var. Läsaren själv upplevde det som om tidningen blivit sämre de senaste åren då den numera innehåller så mycket ointressant – men jag undrar om det kanske inte är så att mängden ”ointressant” är lika stor, men toleransen har sjunkit?

Jag säger inte att det här är fel, att läsarna inte borde få tänka såhär – det är klart att man får göra det. Frågan är snarare hur mediebolagen ska bemöta den allt mer varierande efterfrågan? Många gillar fortfarande den paketering dagstidningarna gör, men många vill också ha allt mer individualistiska lösningar – och det betyder inte alltid internet, läsaren jag nämnde ovan konsumerar inte medier via internet över huvudtaget. Känner ni igen er? Irriterar ni er på innehåll i tidningen eller på Yles eller SVTs kanaler som inte intresserar er? Eller hoppar ni bara över det?

 

HBL+ webinar

Publicerad: 29/02 11:19

Om du är nyfiken på HBL+ och har 15 min över i eftermiddag ska du logga in på  https://connect.metropolia.fi/​tivit_webinar/ idag kl. 15 finsk tid (om knappt fyra timmar alltså). Jag blev snabbinkallad till ett webinar arrangerat av Tivit som står bakom det stora Next Media-projektet som vi är med i. Det blir en kort presentation av vårt läsplatteprojekt på Åland och fortsättningen på det, alltså HBL+. Språket är engelska.

 

Häng alltså med mellan 15:00 och 15.15 – desto längre tar det inte. Eller kolla senare via http://www.activityblog.fi/ eller http://www.slideshare.net/tivit,  det hela lär dyka upp där senare.

Mediebloggen

RSSMediebloggen

Lotta Holm bloggar om läsartrender och ny teknologi, både från Hbl och stora världen

  • Om bloggaren

    Lotta Holm har jobbat med medier varvat med research sedan mitten av 1990-talet. Just nu jobbar hon med research och produktutveckling vid KSF Media och är projektansvarig för Hufvudstadsbladets läsplatteprojekt. Lotta försöker känna dagens mediekonsumenter på pulsen och förstå vad det är som intresserar dem. Hon följer med medietrender både i Finland och internationellt – med målsättningen att KSF Media ska kunna bjuda på ett bra och intressant innehåll. På bloggen rapporterar Lotta om aktuella projekt och fenomen.
  • december 2020
    M T O T F L S
    « okt    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  
  • Etiketter

  • Kategorier