Arkiv för ‘mediabranschen’ kategorin

Var var du när…?

Publicerad: 15/03 16:53

Var var du när du fick höra att Palme mördats, om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, om att Estonia sjunkit, att Prinsessan Diana förolyckats, om WTC, om tsunamin i Thailand, att Michael Jackson dött, jordbävningen i Haiti, vulkanutbrottet på Eyjafjallajökull på Island, om den japanska jordbävningskatastrofen?

Många av oss kommer precis ihåg det, var man var, ur vilket medium man hörde det först. Själv är jag just så gammal att jag kommer ihåg Palme och Tjernobyl. Om Palme hörde jag i radion, en lördag morgon om jag inte missminner mig. Detsamma gäller för Estonia och WTC. Om Prinsessan Diana hörde jag först på tv (på stugan) och om Michael Jackson hörde jag först på Facebook. Det är spännande hur vissa nyheter etsar sig fast i minnet så att man kommer ihåg hela situationen.

Häromdagen växlade jag, min kollega och hennes en bekant några tankar kring det här – på Facebook, var annars? Det vi kunde konstatera var naturligtvis att internet har tagit över mycket av informerandet i krissituationer. Och det har gått snabbt.

När Palme blev mördad 1986 fanns inte internet för den stora allmänheten, utan det var radio och tv som gällde under den första dagen medan tidningarna naturligtvis följde upp dagen efter (och har fortsatt med det ända till denna dag). Det samma gällde Tjernobyl senare samma vår.

När Estonia sjönk i september 1994 var medieuppbådet stort, och jag tror de flesta av oss kommer ihåg tv:ns bilder på det höstliga havet med guppande livflottar, helikoptrarna som räddar de nödställda och de frusna överlevande som hämtades i land. Tidningarna följde naturligtvis upp de kommande dagarna. 1994 fanns redan internet tillgängligt för allmänheten, men då handlade det mest om de första trevande stegen för webbsidor och e-post. Nyheter var det inte tal om att den stora allmänheten skulle konsumera via webben då ännu. Ännu 1997 när Diana dog var medierna knappt närvarande på internet. Nedan en bild på Expressen från 1997, tyvärr inte just från 31 augusti, men såhär såg deras webbsidor ut då:

I september 2001, när WTC-tornen utsattes för terrordådet, var internet redan vardagsmat, men medierna tänkte ännu mer på sina traditionella kanaler än internet. Själv kommer jag precis ihåg hur jag på eftermiddagen satt i bilen på väg hem från stan och hörde om dådet i radion. Istället för att åka hem åkte jag till jobbet där jag hade bättre internetuppkoppling än hemma. Där surfade jag in på webben och letade reda på webcams på Manhattan. Tyvärr funkade de inte så länge. TV hade den bästa bevakningen, med de hemska filmsnuttarna om flygplanen och de rasande tornen. Själv kommer jag också tydligt ihåg en filmsnutt där människor sprang undan damm- och skräpmolnet längs med en gata i New York. Såhär såg Dagens Nyheters webbsajt ut då:

Tsunamin i Thailand 2004 var nog ännu den mest tv:ns show. Tians nyheter innehöll ingenting annat de första tre (?) dagarna. Det hela hände visserligen på mellandagarna och det var väl antagligen nyhetstorka, men ändå. De traditionella medierna började hitta sin roll på webben, t.ex. Dagens Nyheter levererade ny information till publiken i en jämn ström och lade upp tjänster där svenskarna kunde söka efter anhöriga mm.

Se hela första sidan från 29.12.2004 här (den är lång).

År 2007 kom Facebook, även till Finland. I början var FB bara just precis det det var ämnat att vara – ett forum för vänner att hålla kontakt. Men den vägen började också nyheters spridas. I dagens läge räcker det inte länge innan någon av ens bekanta skriver om saker som hänt. Vem av mina vänner som var den första att notera att Michael Jackson dött i juni 2009 kommer jag inte mera ihåg, men jag vet att jag var på sommarstugan och läste det via mobilen.

Sedermera har även medierna hittat Facebook. När folk ”gillar” eller blir ”fans” av ett mediebolags FB-sida dyker mediernas statusuppdateringar upp bland de egna vännernas. Nyheterna kommer närmare läsaren och han/hon kan kommentera dem och dela dem vidare med sina vänner. Ibland uppstår det riktigt långa diskussioner kring en nyhet på Facebook. På så sätt gör de sociala medierna också nyheterna mer sociala, det är lättare att kommunicera med redaktionen eller med andra som är intresserade av samma sak (fast man kanske inte känner dem):

Facebook används numera också som informationskanal av flera företag. Under vulkanutbrottet på Island ifjol använde en del flygbolag flitigt Facebook för att kommunicera med sina kunder och informera om läget. När en kund ställde en fråga och fick ett svar var de många andra kunder som kunde läsa svaret samtidigt – mycket smidigare än att svara på dem en och en per telefon. På samma sätt har nu den finländska ambassaden i Japan informerat fint om läget i Japan:

Idag, fyra dagar efter jordbävningen i Japan, kan vi konstatera att de traditionella medierna faktiskt hittat internet och FB. Det länkas friskt till amatörvideon och andra nyhetskanaler, till Facebook mm. Saker som har sin givna plats på webben, men inte nödvändigtvis platsar i papperstidningen. Nyheterna skrivs t.o.m. (!) ibland i första hand för webben och i andra hand för papperstidningen.

En kort genomgång av några mediers rapportering på webben och FB idag ger vid handen att (om jag bara räknat rätt):
HBL har hittills idag skrivit 18 webbnyheter om Japan, varav 6 finns på FB.
VG Nett : 13 webbnyheter, varav 5 på FB.
HS: 21 webbnyheter, varav 4 på FB.
Aftonbladet: Massivt paket med live-tv, live-chat mm. på webben, 2 nyheter på FB

Aftonbladets står i klass för sig när man jämför de nordiska traditionella mediernas rapportering från Japan. De har för den här katastrofen tagit i bruk sitt ”superlive”-koncept att rapportera från stora händelser såsom svenska Melodifestivalen m.m. Det innebär att de finns närvarande på många olika kanaler och utnyttjar många olika teknologier simultant. Kolla själva live här. Så här såg det ut för några minuter sedan:

Alla bilder på de gamla sidorna är hämtade från sajten http://waybackmachine.org som sparat gamla internetsidor sedan slutet på nittiotalet. Det är roligt att gå tillbaka och kolla hur det såg ut för ett antal år sedan, och skratta åt att det ju är ”hopplöst gammalmodigt” – kolla bara på de tidigaste arkiverade bilderna på Hbl… det är ju så man skäms. Men följdfrågan blir ju: Hur ser det ut tio eller femton år framåt i tiden? Inte hade vi kunnat drömma om en ”superlive”-rapportering år 1996 – eller hade vi? Hur ser krisrapportering ut år 2026?

 

 

Avloppsvatten för 30 cent?

Publicerad: 26/01 17:07

”Nyheter på webben är och ska vara gratis!” Det tror jag att de flesta tycker. Och jo, när det kommer till telegrammnyheter – snabba nyheter om vad som hänt runtom vår jord, ta nu som exempel förrgårdagens bombdåd i Moskva – då stämmer det nog att det inte är någon vits att försöka ta betalt för dem. För det finns alltid någon som lägger ut info om det på nätet gratis.

Men de flesta mediebolag skulle gärna se att det mer unika materialet som deras journalister skriver gick att ta betalt för även på nätet. Därför jobbar nu många med att lägga upp en s.k. paywall. I all sin enkelhet handlar det om att lägga ut material som läsaren måste betala för att få läsa. T.ex. Aftonbladet Plus och Financial Times har redan gjort det.

En paywall som många kritiker har älskat att hacka ner på är brittiska The Times och Sunday Times. De lär ska ha tappat 90% av sin webbtrafik vilket annonsörerna naturligtvis inte tycker om. Enligt kolumnen på revenews.com är det självmord:

”Det är självmord att stänga ute besökarna från en sajt vars business är att sälja sin publik till annonsörer”.

Ja, det är väl ganska lätt att hålla med om egentligen. Men läs kommentarerna under inlägget – de ger nästan mer att tänka på än själva inlägget. De sammanfattar ganska väl problematiken.

Jag tycker att hela den här diskussionen är ganska spännande. Problemet härstammar naturligtvis från den tiden då dagstidningar på nittiotalet lade ut stora mängder av sitt material gratis på webben. Man såg det som en så marginell kanal att man inte insåg att genast börja ta betalt. Numera har väl de flesta insett att telegramnyheter är något man inte kan ta betalt för, men istället försöker man ta betalt för mera unikt material. Men då ställer sig många läsare och annonsörer på bakhasorna. Läsarna klagar på att de ”aldrig tänker betala för sådant man kan läsa annanstans gratis” och annonsörerna på att publiken de når via webben blir mycket mindre med paywalls och ”då tänker vi minsann inte betala så mycket”. Nähä.

Jag köper argumentet att man inte kan ta betalt för sådant som finns gratis på webben. Det är klart som korvspad. Inte skulle jag heller betala för att få reda på att en bomb detonerat i Moskva. Eller att belgarna marscherade för en ny regering. Eller för höra att savolaxarna får vara utan el i flera dagar. Men däremot läste jag med intresse i dagens tidning om avloppsvattenreformen och funderade på vad det innebär för min farmors stuga och för min svärfars stuga. Jag lusläste också artikeln om slang i Helsingfors idag och funderade på min egen inställning till stadin slangi. Båda var nyheter som berörde just mig, som var genomtänkta och som jag gärna betalar för. Informationen i den förstnämnda artikeln kunde jag ha tagit del av via riksdagens hemsida, och slangtävlingen finns säkert också omskriven någonstans på webben, men jag hade knappast snubblat över den. Men här i min dagstidning fick jag det framlagt för mig på ett enkelt, läsarvänligt sätt. Jag tror (hoppas) ni håller med mig om att det här är dagstidningars starka sida.

Men enligt tankegången i den ovan nämnda kolumnen kan man inte ta betalt ens för mer djuplodande artiklar på webben – varför inte det? Vad är det som gör att artikeln är värd något på papper, men inte på webben? Inte är det väl pappret i sig?

Min dagstidning kostar ca 80 cent om dagen. En del av papperstidningens värde ligger säkert i det att jag snabbt kan bläddra från pärm till pärm och få en överblick. Så att jag vet vad som hänt och inte känner mig som en tönt vid kaffebordet på jobbet eller då jag råkar på någon bekant i matbutiken – eller hur? Låt oss säga att det är värt en fjärdedel av priset på tidningen, 20 cent. Resterande 60 cent betalar jag sedan då för de enskilda artiklarna, idag var avloppsartikeln värd 30 cent och slangartikeln 20 cent. Resten 10 cent går till riksdagens tunnel, det ryska terrordådet samt Matilda och Henric. I papperstidningen alltså. Men är de då inte värda det om jag serveras dem via webben? På papper är avloppsvattnet värt 30 cent, men på webben noll? De tappar sitt värde liksom?

Om så är fallet hur ska då journalisten få sin lön? Enbart från annonsintäkter? Det kommer inte att lyckas. Annonsörerna betalar inte lika mycket för annonser på webben som för annonser i tidningen, så tanken att de skulle finansiera hela nyhetsproduktionen är utopistisk. Må vara att i en värld utan papperstidning så slipper mediabolagen en del kostnader, men definitivt inte alla. Och hur skulle det gå med den journalistiska objektiviteten om det är enbart annonsörerna som betalar lönen?

En av kommentarerna till kolumnen påpekar det här dilemmat (min översättning):

”Men jag kan inte låta bli att undra över hur högt priset som samhället skulle tvingas betala för gratis nyheter skulle vara. Jag menar, vi måste inse att journalistik som finansieras enbart med annonsintäkter aldrig har den journalistiska eller ekonomiska friheten att löpa linan ut som en vakthund för demokratin. Så jag vet inte vem jag ska vara mera arg på; den apatiska allmänheten eller nyhetsutgivarna som inte klarar av att hitta nya inkomstkällor.”

Vad tycker du?

P.S Nästa stora paywall-grej i tur är New York Times. Ska bli spännande att se hur de klarar sig.

Mediekonsumtion i Finland

Publicerad: 08/12 10:27

Yle har gjort en youtube-video (upplagd 17 november) som sammanställer en hel del intressant statistik om mediekonsumtionen just nu. Den är dock på finska:
YouTube Preview Image

Gällande antalet timmar som laddas ner till youtube finns det färskare uppgifter att få; det laddas för tillfället upp 35 timmar video till Youtube varje minut.

Yle har lånat modellen att presentera informationen från en annan youtubevideo (info om hur den är producerad hittar man här) som är gjord på engelska och heter Did you know 4.0? (upplagd 21 september 2009):
YouTube Preview Image

Kolla gärna in båda, de ger en ett par tankeställare.

Föregångarna till Did you know 4.0? var inte så mediecentrerade utan behandlar mera hela samhällets utveckling just nu. De var ännu större tankeställare än dessa, men kritiserades för bristande källor och rentav felaktig information. Men som tankeställare fungerar de definitivt, här är Did you know 3.0? (upplagd på Youtube 21 oktober 2008):
YouTube Preview Image

HS på iPad

Publicerad: 05/12 23:11

Sen i fredags finns Helsingin Sanomat på iPad. Sedan tidigare fanns redan deras webbinnehåll på appen HS.fi men nu finns då stora delar av papperstidningen på iPad. Vad finns då inte? Jo, alla annonser, en del av artiklarna, serierna, tabeller, tv-programmen, åtminstone.

Varför undrar någon kanske? Innan jag ger mig på en gissning på svaren, så måste jag säga att appen är fin – den är vacker och lättnavigerad och det mesta fungerar just så intuitivt som man väntar sig av en bra app på paddan (lite får de fila på bildhantering och känsligheten i navigeringen m.m. ännu). Det är bara så att det inte är så där bara att föra över papperstidningen till ett mindre format och till en elektronisk form. Dels handlar det om en alldeles annan logik i layout, dels handlar det om att mata ut innehållet ur system som är anpassade för papperstidningsproduktion. Och det varje dag, hela året – det finns inte tid för manuellt överförande, allt måste vara automatiserat.

Jag tror att HS gått in för lösningen att sälja separata annonser till paddan för att det är för svårt att överföra papperstidningens annonser till paddan. Dels är det svårt att få publiceringssystemen att tala med varandra, dels är det svårt att få annonserna som är av så olika format att sitta vackert på en liten skärm. Vi försöker oss på konststycket i vårt kommande läsplattetest, men så är det också en test för en mindre grupp läsare. Vi är förberedda på att en del måste omarbetas innan vi släpper produkten på riktigt ifall det visar sig att det inte funkar.

Varför fattas då en del av det redaktionella innehållet? När det gäller ekonomi- och sporttabeller, serier, korsord,tv-program m.m. så är svaret antagligen det att det layoutmässigt inte går att passa in i appen på ett bra sätt. När det sedan gäller artiklar så är jag illa rädd för att det handlar om upphovsrätter. Upphovsrätterna är ju en sak som är på tapeten inom branschen, och många gamla arbetsavtal inom branschen är författade så att tidningen måste förhandla skilt om rätten att publicera artikeln i andra kanaler än papperstidningen. Och det kan betyda att endel reportrars artiklar inte kan publiceras på en pekdator utan att reportern ger tillstånd till det, separat för varje enskild artikel. Och det kan vara i praktiken omöjligt att kolla upp rättigheterna mellan tidningens pressläggning och det att innehållet förs över till appen, då är det lättare att alltid exkludera dessa reportrars artiklar.

Nu ska det bli intressant att se vad som händer med HS app. Att den blir omtyckt betvivlar jag inte, den är en litet annorlunda HS än papperstidningen men hittar säkert sin plats i deras produktportfölj. Och de får säkert också tillräckligt med annonsörer till den, HS får säkert alldeles tillräckligt många läsare via iPad för att vara intressant för annonsörer. Nej, det som ska bli instressant att se är i vilken riktning de tänker utveckla den. Migrerar den mera mot webben och lånar in uppdaterade nyheter under dagens lopp eller löser de diverse tekniska och layoutmässiga utmaningar och får in mer av papperstidningsinnehållet? Eller får vi se en helt ny typ av media, med innehåll som är producerat enbart för paddan? Och när får vi se en version som fungerar på andra plattformer än paddan?

Hälsningar från seminariet

Publicerad: 03/12 16:30

Gårdagens seminarie om mediernas framtid var inte riktigt det jag hoppats på, men nog precis vad jag förväntat mig. Litet för mycket klappa-sig-själv-på-axeln och litet för litet mod – kanske. Jag säger ”kanske”, för visst visade både Kai Telanne från Alma och Hannu Syrjänen från Sanoma att deras bolag tänker i alldeles rätta banor. Men så mycket konkreti var det inte.

Kai Telanne, vd för Alma Media

Kai Telanne, vd för Alma Media (bild: Almas bildbank)

Kai Telanne, vd på Alma Media, inledde seminariet med ett tal om utmaningarna på branschen. Det mesta var gammal skåpmat, men det som gladde mig var att han pratade om att  vi (läs printmediabranschen) tillsammans måste hitta lösningar. Lösningar för att serva läsarna med den information de vill ha, på det sätt, i den form samt vid den tidpunkt som de vill ha den (det låter nästan som om han läst KSF Medias strategi :-D). Ordet ”tillsammans” är bra, för många mediahus i vårt land ser kollegerna som alltför stora konkurrenter för att man ska kunna samarbeta.

Jag är själv övertygad om att ju mer teknisk världen blir desto mer behöver vi samarbete över bolagsgränserna. Vi kan samarbeta med att hålla oss à jour gällande den tekniska utvecklingen, vi kan samarbeta med att ta reda på vad våra läsare egentligen vill ha, vi kan samarbeta gällande annonsörer och mediabyråer, vi kan utbyta erfarenheter…. listan är lång.  Och sanningen är den att de flesta dagstidningarna (inklusive nätupplagorna) har sin egen nisch i form av lokalnyheterna, och att vi därför inte på allvar konkurrerar med varandra.

Hannu Syrjänen, vd för Sanoma-koncernen, bild: Lehtikuva / Martti Kainulainen

Hannu Syrjänen, vd för Sanoma-koncernen (bild: Lehtikuva / Martti Kainulainen)

Hannu Syrjänen, vd för Sanoma-koncernen, började kanske litet trögt med att plädera för yttrandefriheten, om att medierna fortfarande har en viktig roll i att upprätthålla ett demokratiskt samhälle, men också i att förmedla kommersiella budskap.

Men han blev strax varmare i kläderna och övergick till branschens utmaningar och förutsättningarna för att klara sig i framtiden.  Det som håller på att hända är att gränserna mellan olika medier suddas ut. Skillnaden mellan en nyhetstidning, en film, en tidskrift och spelvärlden är inte alls lika klar som tidigare. Som exempel nämnde han att tidskrifter på iPad innehåller såväl tidskriftsmaterial som nyheter, filmsnuttar och spel. Ett av de mer omtalade exemplen på det här är Sports Illustrated.

Förutom att gränserna mellan de olika mediegenrena suddas ut blir det också oklarare vilka delar av värdekedjan som hör till vilken aktör. Var går gränsen mellan media, informationsteknologi och telekom? Som Syrjänen påpekade äger Sanoma en del av mobiloperatören DNA, och det är inte av en slump utan ett medvetet val. Varje aktör på marknaden måste ta ställning till vilka delar av värdekedjan man vill ta hand om, vill man bara vara innehållsproducent eller vill man också producera mjukvarulösningarna, e-handelslösningarna och själva läsplattorna/pekdatorerna? Det som är klart är att mediebolagen måste ha hand om kundrelationerna till sina läsare, utan dem tappar vi snabbt greppet om vår marknad (och här försöker Apple snuva oss på godbiten, men det får bli ett annat inlägg).

Den som har kontroll över kundrelationen och klarar av att göra pengar på det har den bästa förutsättningen att klara sig.

Enligt Syrjänen måste vi skapa nätverk, vi måste överväga att samarbeta på punkter som inte är av strategisk betydelse för oss. Han uttryckte sig kanske inte lika rakt på sak som Telanne, men att budskapet var ”tummen upp för samarbete” var nog ganska klart :-)

Om man ska tro Syrjänen är morgondagens vinnare de som ser förändring som en möjlighet istället för ett hot, de som klarar av att ta fram nya innovativa affärsmodeller som beaktar både förändringarna i mediekonsumtionen och annonsörernas nya behov, de som klarar av att bygga och utnyttja nätverk. För konsumenternas grundbehov består; Information, bildning och nöje.

….

Fina ord. Nu är det upp till bevis som gäller!

Ny konkurrenssituation för medier?

Publicerad: 02/12 11:24

Idag arrangerar Mediernas Centralförbund sitt traditionella höstseminarium, i år med temat ”Medier i en ny konkurrenssituation” (fritt översatt från finskans Media uudessa kilpailuympäristössä). Två av årets talare är inhemska tungviktare inom printmediabranschen: Kai Telanne, vd för Alma Media, inleder seminariet i egenskap av ordförande för Mediernas Centralförbund. Sedan ska vi få höra Hannu Syrjänen, vd för Sanoma, tala om sin syn på mediernas nya konkurrenssituation. Han åtföljs av Jukka Alho, vd för Itella, som ska berätta åt oss hur Itella ser på den nya postlagen och marknaden för distribution av tidningar. Sist ute är sedan Mediernas Centralförbunds utvecklingsdirektör Helene Juhola och projektchef Kristiina Markkula. De ska berätta om eReadingprojektet (det vi också är med om) och vilka  olika pekdatorer det finns på marknaden för tillfället.

Jag ställer mig litet skeptiskt till valet av namn och tema på seminariet, det känns aningen förlegat. Den här ”nya” konkurrenssituationen har vi haft i många år redan. Det borde vara glasklart för alla att medievärlden har varit annorlunda nu i flere år redan. Jan-Erik Andelin skrev en bra ledare som tangerar det här i gårdagens Borgåbladet, läs den gärna.

Allt flere nöjer sig med de ytligare nyheter som de lätt, och ofta gratis, får via radio, tv och internet. Och överger dagstidningen. Jag tror inte att det här betyder att folk skulle vara mer ointresserade av det kringliggande samhället än tidigare. Snarare var det väl tidigare så att även de som inte var så intresserade av dagstidningarnas gedigna material ändå prenumererade då det inte riktigt fanns några alternativ. Det är inte så länge sedan vi hade bara några tv-kanaler som mest sände riksnyheter.

Men nytt kan man nog inte med bästa vilja kalla fenomenet. Ta en titt på bilden nedan, den beskriver antal dagstidningar som givits ut i Finland (källa: Tidningarnas Förbund):

Antal dagstidningar utgivna i Finland 1810-2009

Efter år 1990 har det stadigt gått neråt, tidningarna har inte klarat av den allt hårdnande konkurrensen från andra medier utan har tvingats gå ihop med andra tidningar eller läggas ner helt och hållet. Förutom skiftet i medieutbudet så hade naturligtvis recessionen i början av nittiotalet också en stor roll. Osund affärsverksamhet rensades bort i hela samhället, så också på tidningsbranschen. Men efter recessionen var verkligheten en annan, internet var på kommande och allt mer tv- och radiokanaler nådde Finland:

– Det var först i slutet på 80-talet som de kommersiella radiokanalerna började dyka upp på allvar och vid 1990 boomade de.  Nu har vi 54 kommersiella radiokanaler i Finland.

– Tv-utbudet har också blivit allt större och allt flere hushåll har betalkanaler. Enligt en Kommunikationsverkets senaste marknadsöversikt har antalet betal-tv abonnenter stigit från dryga 100 000 hushåll år 2004 till 630 000 år 2009. Vart tredje hushåll i Finland har alltså i dagsläget betal-tv.

– Vid pass 2000 steg andelen internetanvändare bland 16-74 åringarna över 50%. I dagens läge är det litet över 80% som klassas som internetanvändare enligt Statistikcentralen.

Så visst kan man skriva under att dagstidningarna har en besvärlig konkurrenssituation. Men fenomenet är inte nytt, utan som siffrorna ovan visar har det pågått i flera år. Jag hoppas på att i eftermiddag få se litet dynamiska tag av ledarna för våra två stora tidningshus. Det är trots allt de två bolagen som sitter på den mesta makten gällande printmediabranschen i det här landet och det krävs att de sätter igång med nytänk innan det på bred front händer något i vår lilla avkrok!

Next Media – mediabolag och forskare

Publicerad: 29/11 10:14

Idag sitter ett gäng mediamänniskor samlade på en konferens med rubriken Next Media verkkottumistilaisuus. Det handlar om ett paraplyprojekt för flere mediaprojekt (bl.a. Hbl:s läsplatteprojekt) med sikte på morgondagens media.

Dagstidningarna i Finland är i den lyckliga situationen att vi inte konkurrerar så mycket med varandra utan vi kan samarbeta med varandra. Inte på alla fronter naturligtvis, men mycket mer än bolag i de flesta andra branscher kan. Next Media projektet är ett bra exempel på det här, vi jobbar tillsammans för att lära oss mer om elektroniskt läsande, om hyperlokalt innehåll och om innehåll som kan utnyttjas på flere olika plattformar.

Förutom mediabolagen så är också flera forskningsinstitutioner involverade; Aalto-universitetet, VTT, Metropolia m.fl. Det här ger oss extra kött på benen när det gäller att utvärdera resultaten av vårt läsplatteprojekt. Den akademiska forskningen kan ibland verka tråkig men i det här fallet är jag glad för att vi får samarbeta med dem. De besitter en enorm kunskap som vi får dra nytta av och de är definitivt inte vare sig dammiga eller trångsynta, utan inspirerande, trevliga människor som jag är glad att få jobba tillsammans med!

Mediebloggen

RSSMediebloggen

Lotta Holm bloggar om läsartrender och ny teknologi, både från Hbl och stora världen

  • Om bloggaren

    Lotta Holm har jobbat med medier varvat med research sedan mitten av 1990-talet. Just nu jobbar hon med research och produktutveckling vid KSF Media och är projektansvarig för Hufvudstadsbladets läsplatteprojekt. Lotta försöker känna dagens mediekonsumenter på pulsen och förstå vad det är som intresserar dem. Hon följer med medietrender både i Finland och internationellt – med målsättningen att KSF Media ska kunna bjuda på ett bra och intressant innehåll. På bloggen rapporterar Lotta om aktuella projekt och fenomen.
  • mars 2024
    M T O T F L S
    « okt    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Etiketter

  • Kategorier